Psaltaren 35

1 En Psalm Davids. Herre, trät med dem som med mig träta; strid emot dem som på mig strida.

(Af David.) HERRE, træt med dem, der trætter med mig, strid imod dem, der strider mod mig,

2 Tag sköld och spjut, och statt upp till att hjelpa mig.

grib dit Skjold og dit Værge, rejs dig og hjælp mig,

3 Drag fram glafven, och beskydda mig emot mina förföljare. Säg till mina själ: Jag är din hjelp.

tag Spyd og Økse frem mod dem, der forfølger mig, sig til min Sjæl: "Jeg er din Frelse!"

4 Skämme sig, och varde bespottade, alle de som efter mina själ stå; vände tillrygga, och varde till skam, de som mig ondt vilja;

Lad dem beskæmmes og blues, som vil mig til Livs, og de, der ønsker mig ondt, lad dem rødmende vige,

5 Varde såsom agnar för väder, och Herrans Ängel bortdrifve dem.

de blive som Avner for Vinden, og HERRENs Engel nedstøde dem,

6 Deras väg varde mörk och slipper; och Herrans Ängel förfölje dem.

deres Vej blive mørk og glat, og HERRENs Engel forfølge dem!

7 Ty de hafva utan sak ställt mig sin nät till förderf, och hafva utan skuld grafvit mine själ en grop.

Thi uden Grund har de sat deres Garn for mig, gravet min Sjæl en Grav.

8 Han varde oförsedt öfverfallen, och hans nät, som han ställt hafver, fånge honom; och han varde deruti öfverfallen.

Lad Undergang uventet ramme ham, lad Garnet, han satte, hilde ham selv, lad ham falde i Graven.

9 Men min själ fröjde sig af Herranom, och vare glad af hans hjelp.

Min Sjæl skal juble i HERREN, glædes ved hans Frelse,

10 All min ben säge: Herre, ho är din like? du som hjelper den elända ifrå den honom för stark är, och den elända och fattiga ifrå sina röfvare.

alle mine Ledemod sige: "HERRE, hvo er som du, du, som frelser den arme fra hans Overmand, den arme og fattige fra Røveren!"

11 Der träda vrång vittne fram, och de vittna öfver mig, dess jag intet skyldig är.

Falske Vidner står frem, de spørger mig om, hvad jeg ej kender til;

12 De göra mig ondt för godt, att min själ måste vara, såsom hon intet godt gjort hade.

de lønner mig godt med ondt, min Sjæl er forladt.

13 Men jag, när de kranke voro, drog en säck uppå; plågade mig med fastande, och bad träget af hjertat.

Da de var syge, gik jeg i Sæk, med Faste spæged jeg mig, jeg bad med sænket Hoved,

14 Jag höll mig, såsom det hade varit min vän och broder. Jag gick sorgse, såsom den der sörjer om sine moder.

som var det en Ven eller Broder; jeg gik, som sørged jeg over min Moder, knuget af Sorg.

15 Men de glädja sig öfver min skada, och församla sig; de halte församla sig emot mig oförsedt; de rifva, och hålla intet upp.

Men nu jeg vakler, glæder de sig, de stimler sammen, Uslinger, fremmede for mig, stimler sammen imod mig, håner mig uden Ophør;

16 Med dem, som skrymta och begabba för bukens skull, bita de sina tänder tillsamman öfver mig.

for min Venlighed dænger de mig med Hån, de skærer Tænder imod mig.

17 Herre, huru länge vill du se häruppå? Fräls dock mina själ ifrå deras buller, och mina ensamma ifrå de unga lejon.

Herre, hvor længe vil du se til? Frels dog min Sjæl fra deres Brøl, min eneste fra Løver.

18 Jag vill tacka dig uti den stora församlingene, och ibland mycket folk vill jag prisa dig.

Jeg vil takke dig i en stor Forsamling, love dig blandt mange Folk.

19 Låt dem icke glädja sig öfver mig, som mig utan skäl fiender äro; eller begabba med ögonen, som utan skuld hata mig.

Lad ej dem, som med Urette er mine Fjender, glæde sig over mig, lad ej dem, som hader mig uden Grund, sende spotske Blikke!

20 Ty de akta göra skada, och söka falska saker emot de stilla i landena;

Thi de taler ej Fred mod de stille i Landet udtænker de Svig;

21 Och gapa med sin mun vidt upp emot mig, och säga: Så, så, det se vi gerna.

de spærrer Munden op imod mig og siger: "Ha, ha! Vi så det med egne Øjne!"

22 Herre, du ser det, tig icke. Herre, var icke långt borto ifrå mig.

Du så det, HERRE, vær ikke tavs, Herre, hold dig ej borte fra mig;

23 Uppväck dig, och vaka upp till min rätt, och till mina sak, min Gud och Herre.

rejs dig, vågn op for min Ret, for min Sag, min Gud og Herre,

24 Herre, min Gud, döm mig efter dina rättfärdighet, att de icke skola glädja sig öfver mig.

døm mig efter din Retfærd HERRE, min Gud, lad dem ikke glæde sig over mig

25 Låt dem icke säga i sin hjerta: Så, så, det ville vi. Låt dem icke säga: Vi hafve uppsvulgit honom.

Og sige i Hjertet: "Ha! som vi ønsked!" lad dem ikke sige: "Vi slugte ham!"

26 Skämme sig, och till blygd varde, alle de som glädja sig öfver min ofärd. Varde med blygd och skam iklädde de som berömma sig emot mig.

Til Skam og Skændsel blive enhver, hvem min Ulykke glæder; lad dem, der hovmoder sig over mig, hyldes i Spot og Spe.

27 Berömme och glädje sig de som mig unna, att jag behåller rätt; och alltid säge: Lofvad vare Herren högeliga, den sinom tjenare godt vill.

Men de, der vil min Ret, lad dem juble og glæde sig, stadigen sige: "Lovet være HERREN, som under sin Tjener Fred!"

28 Och min tunga skall tala om dine rättfärdighet, och prisa dig dagliga.

Min Tunge skal forkynde din Retfærd, Dagen igennem din Pris.