Psaltaren 35

1 En Psalm Davids. Herre, trät med dem som med mig träta; strid emot dem som på mig strida.

Žalm Davidův. Suď se, Hospodine, s těmi, kteříž se se mnou soudí; bojuj proti těm, kteříž proti mně bojují.

2 Tag sköld och spjut, och statt upp till att hjelpa mig.

Pochyť štít a pavézu, a povstaň mi ku pomoci.

3 Drag fram glafven, och beskydda mig emot mina förföljare. Säg till mina själ: Jag är din hjelp.

Vezmi i kopí, a vyjdi vstříc těm, kteříž táhnou proti mně. Rciž duši mé: Spasení tvé jáť jsem.

4 Skämme sig, och varde bespottade, alle de som efter mina själ stå; vände tillrygga, och varde till skam, de som mig ondt vilja;

Nechať se zahanbí a zapýří ti, kteříž hledají duše mé; zpět ať jsou obráceni a zahanbeni ti, kteříž mi zlé obmýšlejí.

5 Varde såsom agnar för väder, och Herrans Ängel bortdrifve dem.

Ať jsou jako plevy před větrem, a anděl Hospodinův rozptylujž je.

6 Deras väg varde mörk och slipper; och Herrans Ängel förfölje dem.

Cesta jejich budiž temná a plzká, a anděl Hospodinův stihej je.

7 Ty de hafva utan sak ställt mig sin nät till förderf, och hafva utan skuld grafvit mine själ en grop.

Nebo jsou bez příčiny polékli v jámě osídlo své, bez příčiny vykopali jámu duši mé.

8 Han varde oförsedt öfverfallen, och hans nät, som han ställt hafver, fånge honom; och han varde deruti öfverfallen.

Připadniž na ně setření, jehož se nenadáli, a sít jejich, kterouž ukryli, ať je uloví; s hřmotem ať do ní vpadnou.

9 Men min själ fröjde sig af Herranom, och vare glad af hans hjelp.

Duše má pak ať se veselí v Hospodinu, a ať raduje se v spasení jeho.

10 All min ben säge: Herre, ho är din like? du som hjelper den elända ifrå den honom för stark är, och den elända och fattiga ifrå sina röfvare.

A tuť všecky kosti mé řeknou: Hospodine, kdo jest podobný tobě, ješto vytrhuješ ztrápeného z moci toho, kterýž nad něj silnější jest, tolikéž chudého a nuzného od toho, kterýž ho násilně loupí?

11 Der träda vrång vittne fram, och de vittna öfver mig, dess jag intet skyldig är.

Povstávají svědkové lživí, a na to, o čemž nevím, dotazují se mne.

12 De göra mig ondt för godt, att min själ måste vara, såsom hon intet godt gjort hade.

Zlým za dobré mi se odplacují, duše mé zbaviti mne chtíce,

13 Men jag, när de kranke voro, drog en säck uppå; plågade mig med fastande, och bad träget af hjertat.

Ježto já v nemoci jejich pytlem jsem se přiodíval, duši svou postem trápil, a sám u sebe za ně často se modlil.

14 Jag höll mig, såsom det hade varit min vän och broder. Jag gick sorgse, såsom den der sörjer om sine moder.

Jako k příteli, jako k bratru vlastnímu jsem chodíval; jakožto ten, kterýž po matce kvílí, smutek nesa, tak jsem se ponižoval.

15 Men de glädja sig öfver min skada, och församla sig; de halte församla sig emot mig oförsedt; de rifva, och hålla intet upp.

Ale oni z mého zlého radovali se, a rotili se; shromažďovali se proti mně i ti nejnevážnější, o čemž jsem nevěděl; utrhali mi, a nemlčeli.

16 Med dem, som skrymta och begabba för bukens skull, bita de sina tänder tillsamman öfver mig.

S pokrytci, posměvači, fatkáři škřipěli na mne zuby svými.

17 Herre, huru länge vill du se häruppå? Fräls dock mina själ ifrå deras buller, och mina ensamma ifrå de unga lejon.

Pane, dlouho-liž se dívati budeš? Vytrhni duši mou od zhouby jejich, od lvů jedinkou mou.

18 Jag vill tacka dig uti den stora församlingene, och ibland mycket folk vill jag prisa dig.

I budu tě oslavovati v shromáždění velikém, ve množství lidu tebe chváliti budu.

19 Låt dem icke glädja sig öfver mig, som mig utan skäl fiender äro; eller begabba med ögonen, som utan skuld hata mig.

Nechažť se nade mnou neradují ti, kteříž bezprávně ke mně se nepřátelsky mají; ti, kteříž mne nenávidí bez příčiny, ať nemhourají očima.

20 Ty de akta göra skada, och söka falska saker emot de stilla i landena;

Neboť nemluví ku pokoji, ale proti pokojným na zemi slova lstivá vymýšlejí.

21 Och gapa med sin mun vidt upp emot mig, och säga: Så, så, det se vi gerna.

Anobrž rozdírají proti mně ústa svá, a říkají: Hahá, hahá, jižť vidí oko naše.

22 Herre, du ser det, tig icke. Herre, var icke långt borto ifrå mig.

Vidíš ty to, Hospodine, neodmlčujž se, Pane, nevzdalujž se ode mne.

23 Uppväck dig, och vaka upp till min rätt, och till mina sak, min Gud och Herre.

Probudiž se a prociť k soudu mému, Bože můj a Pane můj, k obhájení pře mé.

24 Herre, min Gud, döm mig efter dina rättfärdighet, att de icke skola glädja sig öfver mig.

Suď mne podlé spravedlnosti své, Hospodine Bože můj, ať se neradují nade mnou.

25 Låt dem icke säga i sin hjerta: Så, så, det ville vi. Låt dem icke säga: Vi hafve uppsvulgit honom.

Ať neříkají v srdci svém: Měhoděk duši naší; ať neříkají: Sehltili jsme jej.

26 Skämme sig, och till blygd varde, alle de som glädja sig öfver min ofärd. Varde med blygd och skam iklädde de som berömma sig emot mig.

Ale ať se zahanbí a zapýří všickni radující se mému zlému, v stud a hanbu ať jsou oblečeni ti, kteříž se zpínají proti mně.

27 Berömme och glädje sig de som mig unna, att jag behåller rätt; och alltid säge: Lofvad vare Herren högeliga, den sinom tjenare godt vill.

Ti pak, kteříž mi přejí mé spravedlnosti, ať plésají, a radují se, a ať říkají vždycky: Veleslaven budiž Hospodin, kterýž přeje pokoje služebníku svému.

28 Och min tunga skall tala om dine rättfärdighet, och prisa dig dagliga.

I můj jazyk ohlašovati bude spravedlnost tvou, a na každý den chválu tvou.