Psaltaren 32

1 En undervisning Davids. Säll är den, hvilkom öfverträdelsen förlåten är, dem synden öfverskyld är.

2 Säll är den menniska, som Herren icke tillräknar missgerning; i hvilkens anda ingen falskhet är.

3 Ty då jag ville förtigat, försmäktade min ben, genom min dagliga gråt.

4 Ty din hand var dag och natt svår på mig, så att min vätska borttorkades, såsom det om sommaren torrt varder. (Sela)

5 Derföre bekänner jag dig mina synd, och förskyler intet mina missgerning. Jag sade: Jag vill bekänna för Herranom min öfverträdelse; då förlätst du mig mine synds missgerning. (Sela)

6 För detta skola alle helige bedja dig i rättom tid; derföre, när store vattufloder komma, skola de intet räcka intill dem.

7 Du äst mitt beskärm, bevara mig dock för ångest; att jag förlossad må ganska gladeliga fröjdas. (Sela)

8 Jag vill undervisa dig, och lära dig vägen, den du vandra skall; jag skall leda dig med mine ögon.

9 Varer icke såsom hästar och mular, som intet förstånd hafva; hvilkom man måste lägga bett och betsel i munnen, om de icke till dig vilja.

10 Den ogudaktige hafver många plågor; men den som hoppas uppå Herran, honom skall barmhertighet omfatta.

11 Fröjder eder af Herranom, och varer glade, I rättfärdige; och berömmer eder, alle I fromme.