Psaltaren 31

1 En Psalm Davids, till att föresjunga. Herre, uppå dig förtröstar jag, låt mig aldrig på skam komma; fräls mig genom dina rättfärdighet.

Dāvida dziesma. Dziedātāju vadonim. Uz tevi, Kungs, es paļaujos, nepamet mani kaunā mūžīgi, izglāb mani caur Tavu taisnību.

2 Böj din öron till mig, hasteliga hjelp mig; var mig en stark klippa och en borg, att du hjelper mig.

Atgriez Savu ausi pie manis, izglāb mani drīz, esi man par stipru patvērumu, par stipru pili man palīdzēt.

3 Ty du äst min klippa och min borg; att du dock för ditt Namns skull mig leda och föra ville;

Jo Tu esi mans akmens kalns un mana stiprā pils, un Tava Vārda dēļ ved un vadi mani.

4 Att du ville draga mig utu nätet, som de för mig ställt hafva; ty du äst min starkhet.

Izved mani no tīkla, ko tie priekš manis paslēpuši, jo Tu esi mans stiprums.

5 Uti dina händer befaller jag min anda; du hafver mig förlöst, Herre, du trofaste Gud.

Tavā rokā es pavēlu savu garu, Tu mani esi atpestījis, Kungs, Tu stiprais patiesības Dievs.

6 Jag hatar dem som hålla uppå lösaktiga läro; men jag hoppas till Herran.

Es ienīstu tos, kas dodas uz blēņu mācībām, bet es paļaujos uz To Kungu.

7 Jag fröjdar mig, och är glad öfver dina godhet; att du anser mitt elände, och känner mina själ i nödene.

Es priecāšos un līksmošos par Tavu žēlastību, ka Tu uzlūko manas bēdas, un vērā lieci manu dvēseli bailēs,

8 Och du öfvergifver mig icke uti fiendans händer; du sätter mina fötter uppå vidt rum.

Un nenodod mani ienaidnieka rokā; Tu manām kājām lieci stāvēt plašā vietā.

9 Herre, var mig nådelig, ty mig är ångest; mitt ansigte är förfallet för sorgs skull, dertill min själ och min buk.

Esi man žēlīgs, ak Kungs! Jo man ir bail', no skumības ir sarucis mans vaigs, mana dvēsele un mana miesa.

10 Ty mitt lefvande är förtärdt vordet af bedröfvelse, och mine år af suckande; min kraft är igenom mina missgerning förfallen, och min ben äro försmäktade.

Jo mana dzīvība ir nonīkusi caur noskumšanu un mani gadi caur nopūšanos, mans spēks caur manu noziegumu ir sakritis, un mani kauli ir sanīkuši.

11 Det går mig så illa, att jag är en stor försmädelse vorden minom grannom, och en styggelse minom kändom; de som mig se på gatone, de fly för mig.

Caur visiem saviem pretiniekiem es esmu par kaunu tapis saviem kaimiņiem, un saviem pazīstamiem par biedēkli; kas mani uz ielām redz, tie bēg no manis.

12 Jag är förgäten af hjertat, såsom en döder; jag är vorden såsom ett sönderslaget kärile.

Es sirdīs esmu aizmirsts kā mironis, esmu tapis kā sadauzīts trauks.

13 Ty månge försmäda mig illa, så att hvar man skyr vid mig; de rådslå med hvarannan om mig, och akta taga mig lifvet bort.

Jo es dzirdu no daudziem lamāšanās: bailība ir visapkārt; kad tie kopā sarunājās pret mani, tie domā paņemt manu dzīvību.

14 Men jag, Herre, hoppas uppå dig, och säger: Du äst min Gud.

Bet es cerēju uz Tevi, Kungs; es saku tā: Tu esi mans Dievs.

15 Min tid står i dina händer; hjelp mig utu mina fiendars hand, och ifrå dem som mig förfölja.

Mani laiki stāv Tavā rokā; izglāb mani no manu ienaidnieku rokas un no tiem, kas mani vajā.

16 Låt ditt ansigte lysa öfver din tjenare; hjelp mig genom dina godhet.

Liec Savam vaigam spīdēt pār Savu kalpu, atpestī mani caur Tavu žēlastību.

17 Herre, låt mig icke till skam varda, ty jag åkallar dig; de ogudaktige varde till skam, och tystade i helvete. (Sheol h7585)

Kungs, neliec man kaunā palikt, jo es Tevi piesaucu; lai bezdievīgie paliek kaunā un top klusināti ellē. (Sheol h7585)

18 Tystne de falske munnar, som tala emot den rättfärdiga hårdeliga, högmodiga och hånliga.

Lai mēmas paliek melkuļu lūpas kas bezkaunīgi runā pret taisno ar lepnību un nicināšanu.

19 Huru stor är din godhet, den du dem, som dig frukta, bevarat hafver; och bevisar dem, som trösta uppå dig, inför menniskors barn!

Cik liels ir Tavs labums, ko Tu esi glabājis tiem, kas Tevi bīstas, un sataisījis tiem, kas cilvēku priekšā uz Tevi paļaujas.

20 Du förgömmer dem hemliga när dig för hvars mans trug; du förskyler dem i hyddone för de trätosamma tungor.

Tu tos slēpi Sava vaiga ēnā priekš cilvēku dumpjiem, Tu tos glabā kā namā priekš rējēju mēlēm.

21 Lofvad vare Herren, att han mig en underlig godhet bevisat hafver, i enom fastom stad.

Slavēts lai ir Tas Kungs, jo Viņš brīnišķi man parādījis Savu žēlastību tā kā stiprā pilsētā.

22 Ty jag sade i mine häpenhet: Jag är bortdrifven ifrå dine ögon; likväl hörde du mine böns röst, då jag till dig ropade.

Gan es sacīju savās bailēs: es esmu atmests no Tava vaiga; taču Tu klausīji manas sirds lūgšanas balsi, kad es Tevi piesaucu.

23 Älsker Herran, alle hans helige. Herren bevarar de trogna, och vedergäller dem rikeliga, som högmod öfva.

Mīlējiet To Kungu, visi Viņa svētie; Tas Kungs pasargā tos ticīgos, un atmaksā papilnam tam, kas dara pārgalvību.

24 Varer tröste och oförfärade, alle I, som Herran förbiden.

Esiet droši un stipri savā sirdī, visi, kas cerējiet uz To Kungu.