Psaltaren 31

1 En Psalm Davids, till att föresjunga. Herre, uppå dig förtröstar jag, låt mig aldrig på skam komma; fräls mig genom dina rättfärdighet.

Dem Sangmeister. Ein Psalm Davids. Bei dir, o Jahwe, suche ich Zuflucht: / Mög ich nimmer zuschanden werden! / Nach deiner Treue errette mich!

2 Böj din öron till mig, hasteliga hjelp mig; var mig en stark klippa och en borg, att du hjelper mig.

Neige dein Ohr zu mir, befreie mich eilends! / Sei mir ein schützender Fels, / Eine feste Burg, mir zu helfen!

3 Ty du äst min klippa och min borg; att du dock för ditt Namns skull mig leda och föra ville;

Ja, mein Fels, meine Burg bist du, / Ob deines Namens wirst du mich führen und leiten.

4 Att du ville draga mig utu nätet, som de för mig ställt hafva; ty du äst min starkhet.

Herausziehn wirst du mich aus dem Netz, / Das man mir heimlich gelegt; / Denn du bist mein Schutz.

5 Uti dina händer befaller jag min anda; du hafver mig förlöst, Herre, du trofaste Gud.

In deine Hand befehl ich meinen Geist! / Du erlösest mich, Jahwe, du treuer Gott.

6 Jag hatar dem som hålla uppå lösaktiga läro; men jag hoppas till Herran.

Verhaßt sind mir, die nichtigen Götzen dienen; / Ich traue auf Jahwe.

7 Jag fröjdar mig, och är glad öfver dina godhet; att du anser mitt elände, och känner mina själ i nödene.

Jubeln will ich und fröhlich sein ob deiner Gnade; / Denn du siehest mein Elend an, / Du merkst auf die Not meiner Seele.

8 Och du öfvergifver mig icke uti fiendans händer; du sätter mina fötter uppå vidt rum.

Du gibst mich nicht in des Feindes Hand, / Du stellst meine Füße auf freien Raum.

9 Herre, var mig nådelig, ty mig är ångest; mitt ansigte är förfallet för sorgs skull, dertill min själ och min buk.

Sei mir gnädig, Jahwe, denn mir ist angst! / Mir schwindet in Gram Aug, Seele und Leib.

10 Ty mitt lefvande är förtärdt vordet af bedröfvelse, och mine år af suckande; min kraft är igenom mina missgerning förfallen, och min ben äro försmäktade.

In Kummer vergehet mein Leben, / Meine Jahre entrinnen in Seufzen. / Ob meiner Sünde wankt meine Kraft, / Und meine Gebeine verfallen.

11 Det går mig så illa, att jag är en stor försmädelse vorden minom grannom, och en styggelse minom kändom; de som mig se på gatone, de fly för mig.

Durch all meine Dränger bin ich ein Schimpf geworden, / Eine Last meinen Nachbarn, meinen Freunden ein Schreck; / Die mich draußen erblicken, fliehen vor mir.

12 Jag är förgäten af hjertat, såsom en döder; jag är vorden såsom ett sönderslaget kärile.

Wie ein Toter bin ich vergessen, entschwunden dem Sinn, / Ich bin wie ein zerbrochen Gefäß.

13 Ty månge försmäda mig illa, så att hvar man skyr vid mig; de rådslå med hvarannan om mig, och akta taga mig lifvet bort.

Ja ich höre vieler Verleumdung, / Grauen umgibt mich ringsum. / Beraten sie zusammen wider mich, / So sinnen sie drauf, mir das Leben zu rauben.

14 Men jag, Herre, hoppas uppå dig, och säger: Du äst min Gud.

Ich aber, Jahwe, traue auf dich, / Ich spreche: "Du bist mein Gott."

15 Min tid står i dina händer; hjelp mig utu mina fiendars hand, och ifrå dem som mig förfölja.

In deiner Hand liegt mein Geschick. / Meiner Feinde Gewalt und meinen Verfolgern entreiße mich!

16 Låt ditt ansigte lysa öfver din tjenare; hjelp mig genom dina godhet.

Laß deinem Knechte dein Antlitz leuchten, / Hilf mir durch deine Gnade!

17 Herre, låt mig icke till skam varda, ty jag åkallar dig; de ogudaktige varde till skam, och tystade i helvete. (Sheol h7585)

Jahwe, nicht werd ich beschämt, denn ich rufe dich an. / Zuschanden mögen die Frevler werden, / Mögen sie fahren zur Unterwelt! (Sheol h7585)

18 Tystne de falske munnar, som tala emot den rättfärdiga hårdeliga, högmodiga och hånliga.

Verstummen sollen die Lügenlippen, / Die frech den Gerechten schmähn / In Übermut und Hohn!

19 Huru stor är din godhet, den du dem, som dig frukta, bevarat hafver; och bevisar dem, som trösta uppå dig, inför menniskors barn!

Wie groß ist deine Güte, / Die du denen bereit hältst, die dich fürchten, / Erweisest denen, die dir vertraun, / Vor allen Menschenkindern.

20 Du förgömmer dem hemliga när dig för hvars mans trug; du förskyler dem i hyddone för de trätosamma tungor.

Du schirmst sie im Schirm deines Angesichts / Vor den Rotten der Menschen, / Birgst sie in einer Hütte / Vor dem Hader der Zungen.

21 Lofvad vare Herren, att han mig en underlig godhet bevisat hafver, i enom fastom stad.

Gepriesen sei Jahwe! / Er hat seine Gnade mir wunderbar / Erzeigt in einer festen Stadt.

22 Ty jag sade i mine häpenhet: Jag är bortdrifven ifrå dine ögon; likväl hörde du mine böns röst, då jag till dig ropade.

Ich aber dachte in meiner Angst, / Ich wäre von dir verstoßen. / Doch du vernahmest mein lautes Flehn, / Als ich zu dir schrie.

23 Älsker Herran, alle hans helige. Herren bevarar de trogna, och vedergäller dem rikeliga, som högmod öfva.

Liebt Jahwe, all seine Frommen! / Die Treuen behütet Jahwe, / Aber die Stolzen straft er streng.

24 Varer tröste och oförfärade, alle I, som Herran förbiden.

Seid stark und mutigen Herzens / Alle, die ihr auf Jahwe harrt!