Psaltaren 31

1 En Psalm Davids, till att föresjunga. Herre, uppå dig förtröstar jag, låt mig aldrig på skam komma; fräls mig genom dina rättfärdighet.

To victorie, the salm of Dauid. Lord, Y hopide in thee, be Y not schent with outen ende; delyuere thou me in thi riytfulnesse.

2 Böj din öron till mig, hasteliga hjelp mig; var mig en stark klippa och en borg, att du hjelper mig.

Bouwe doun thin eere to me; haaste thou to delyuere me. Be thou to me in to God defendere, and in to an hows of refuyt; that thou make me saaf.

3 Ty du äst min klippa och min borg; att du dock för ditt Namns skull mig leda och föra ville;

For thou art my strengthe and my refuyt; and for thi name thou schalt lede me forth, and schalt nurische me.

4 Att du ville draga mig utu nätet, som de för mig ställt hafva; ty du äst min starkhet.

Thou schalt lede me out of the snare, which thei hidden to me; for thou art my defendere.

5 Uti dina händer befaller jag min anda; du hafver mig förlöst, Herre, du trofaste Gud.

I bitake my spirit in to thin hondis; Lord God of treuthe, thou hast ayen bouyt me.

6 Jag hatar dem som hålla uppå lösaktiga läro; men jag hoppas till Herran.

Thou hatist hem that kepen vanytees superfluli.

7 Jag fröjdar mig, och är glad öfver dina godhet; att du anser mitt elände, och känner mina själ i nödene.

Forsothe Y hopide in the Lord; Y schal haue fulli ioie, and schal be glad in thi merci. For thou byheldist my mekenesse; thou sauedist my lijf fro nedis.

8 Och du öfvergifver mig icke uti fiendans händer; du sätter mina fötter uppå vidt rum.

And thou closidist not me togidere withynne the hondis of the enemy; thou hast sett my feet in a large place.

9 Herre, var mig nådelig, ty mig är ångest; mitt ansigte är förfallet för sorgs skull, dertill min själ och min buk.

Lord, haue thou merci on me, for Y am troblid; myn iye is troblid in ire, my soule and my wombe `ben troblid.

10 Ty mitt lefvande är förtärdt vordet af bedröfvelse, och mine år af suckande; min kraft är igenom mina missgerning förfallen, och min ben äro försmäktade.

For whi my lijf failide in sorewe; and my yeeris in weilynges. Mi vertu is maad feble in pouert; and my boonys ben disturblid.

11 Det går mig så illa, att jag är en stor försmädelse vorden minom grannom, och en styggelse minom kändom; de som mig se på gatone, de fly för mig.

Ouer alle myn enemyes Y am maad schenship greetli to my neiyboris; and drede to my knowun. Thei that sien me with outforth, fledden fro me; Y am youun to foryetyng,

12 Jag är förgäten af hjertat, såsom en döder; jag är vorden såsom ett sönderslaget kärile.

as a deed man fro herte. I am maad as a lorun vessel;

13 Ty månge försmäda mig illa, så att hvar man skyr vid mig; de rådslå med hvarannan om mig, och akta taga mig lifvet bort.

for Y herde dispisyng of many men dwellynge in cumpas. In that thing the while thei camen togidere ayens me; thei counceliden to take my lijf.

14 Men jag, Herre, hoppas uppå dig, och säger: Du äst min Gud.

But, Lord, Y hopide in thee; Y seide, Thou art my God; my tymes ben in thin hondis.

15 Min tid står i dina händer; hjelp mig utu mina fiendars hand, och ifrå dem som mig förfölja.

Delyuer thou me fro the hondis of mynen enemyes; and fro hem that pursuen me.

16 Låt ditt ansigte lysa öfver din tjenare; hjelp mig genom dina godhet.

Make thou cleer thi face on thi seruaunt; Lord, make thou me saaf in thi merci;

17 Herre, låt mig icke till skam varda, ty jag åkallar dig; de ogudaktige varde till skam, och tystade i helvete. (Sheol h7585)

be Y not schent, for Y inwardli clepide thee. Unpitouse men be aschamed, and be led forth in to helle; (Sheol h7585)

18 Tystne de falske munnar, som tala emot den rättfärdiga hårdeliga, högmodiga och hånliga.

gileful lippys be maad doumbe. That speken wickidnesse ayens a iust man; in pride, and in mysusyng.

19 Huru stor är din godhet, den du dem, som dig frukta, bevarat hafver; och bevisar dem, som trösta uppå dig, inför menniskors barn!

Lord, the multitude of thi swetnesse is ful greet; which thou hast hid to men dredynge thee. Thou hast maad a perfit thing to hem, that hopen in thee; in the siyt of the sones of men.

20 Du förgömmer dem hemliga när dig för hvars mans trug; du förskyler dem i hyddone för de trätosamma tungor.

Thou schalt hide hem in the priuyte of thi face; fro disturblyng of men. Thou schalt defende hem in thi tabernacle; fro ayenseiyng of tungis.

21 Lofvad vare Herren, att han mig en underlig godhet bevisat hafver, i enom fastom stad.

Blessid be the Lord; for he hath maad wondurful his merci to me in a strengthid citee.

22 Ty jag sade i mine häpenhet: Jag är bortdrifven ifrå dine ögon; likväl hörde du mine böns röst, då jag till dig ropade.

Forsothe Y seide in the passyng of my soule; Y am cast out fro the face of thin iyen. Therfor thou herdist the vois of my preier; while Y criede to thee.

23 Älsker Herran, alle hans helige. Herren bevarar de trogna, och vedergäller dem rikeliga, som högmod öfva.

Alle ye hooli men of the Lord, loue hym; for the Lord schal seke treuthe, and he schal yelde plenteuousli to hem that doen pride.

24 Varer tröste och oförfärade, alle I, som Herran förbiden.

Alle ye that hopen in the Lord, do manli; and youre herte be coumfortid.