Psaltaren 31
1 En Psalm Davids, till att föresjunga. Herre, uppå dig förtröstar jag, låt mig aldrig på skam komma; fräls mig genom dina rättfärdighet.
Unto the end, a psalm for David, in an ecstasy. In thee, O Lord, have I hoped, let me never be confounded: deliver me in thy justice.
2 Böj din öron till mig, hasteliga hjelp mig; var mig en stark klippa och en borg, att du hjelper mig.
Bow down thy ear to me: make haste to deliver me. Be thou unto me a God, a protector, and a house of refuge, to save me.
3 Ty du äst min klippa och min borg; att du dock för ditt Namns skull mig leda och föra ville;
For thou art my strength and my refuge; and for thy name’s sake thou wilt lead me, and nourish me.
4 Att du ville draga mig utu nätet, som de för mig ställt hafva; ty du äst min starkhet.
Thou wilt bring me out of this snare, which they have hidden for me: for thou art my protector.
5 Uti dina händer befaller jag min anda; du hafver mig förlöst, Herre, du trofaste Gud.
Into thy hands I commend my spirit: thou hast redeemed me, O Lord, the God of truth.
6 Jag hatar dem som hålla uppå lösaktiga läro; men jag hoppas till Herran.
Thou hast hated them that regard vanities, to no purpose. But I have hoped in the Lord:
7 Jag fröjdar mig, och är glad öfver dina godhet; att du anser mitt elände, och känner mina själ i nödene.
I will be glad and rejoice in thy mercy. For thou best regarded my humility, thou hast saved my soul out of distresses.
8 Och du öfvergifver mig icke uti fiendans händer; du sätter mina fötter uppå vidt rum.
And thou hast not shut me up in the hands of the enemy: thou hast set my feet in a spacious place.
9 Herre, var mig nådelig, ty mig är ångest; mitt ansigte är förfallet för sorgs skull, dertill min själ och min buk.
Have mercy on me, O Lord, for I am afflicted: my eye is troubled with wrath, my soul, and my belly:
10 Ty mitt lefvande är förtärdt vordet af bedröfvelse, och mine år af suckande; min kraft är igenom mina missgerning förfallen, och min ben äro försmäktade.
For my life is wasted with grief: and my years in sighs. My strength is weakened through poverty and my bones are disturbed.
11 Det går mig så illa, att jag är en stor försmädelse vorden minom grannom, och en styggelse minom kändom; de som mig se på gatone, de fly för mig.
I am become a reproach among all my enemies, and very much to my neighbours; and a fear to my acquaintance. They that saw me without fled from me.
12 Jag är förgäten af hjertat, såsom en döder; jag är vorden såsom ett sönderslaget kärile.
I am forgotten as one dead from the heart. I am become as a vessel that is destroyed.
13 Ty månge försmäda mig illa, så att hvar man skyr vid mig; de rådslå med hvarannan om mig, och akta taga mig lifvet bort.
For I have heard the blame of many that dwell round about. While they assembled together against me, they consulted to take away my life.
14 Men jag, Herre, hoppas uppå dig, och säger: Du äst min Gud.
But I have put my trust in thee, O Lord: I said: Thou art my God.
15 Min tid står i dina händer; hjelp mig utu mina fiendars hand, och ifrå dem som mig förfölja.
My lots are in thy hands. Deliver me out of the hands of my enemies; and from them that persecute me.
16 Låt ditt ansigte lysa öfver din tjenare; hjelp mig genom dina godhet.
Make thy face to shine upon thy servant; save me in thy mercy.
17 Herre, låt mig icke till skam varda, ty jag åkallar dig; de ogudaktige varde till skam, och tystade i helvete. (Sheol h7585)
Let me not be confounded, O Lord, for I have called upon thee. Let the wicked be ashamed, and be brought down to hell. (Sheol h7585)
18 Tystne de falske munnar, som tala emot den rättfärdiga hårdeliga, högmodiga och hånliga.
Let deceitful lips be made dumb. Which speak iniquity against the just, with pride and abuse.
19 Huru stor är din godhet, den du dem, som dig frukta, bevarat hafver; och bevisar dem, som trösta uppå dig, inför menniskors barn!
O how great is the multitude of thy sweetness, O Lord, which thou hast hidden for them that fear thee! Which thou hast wrought for them that hope in thee, in the sight of the sons of men.
20 Du förgömmer dem hemliga när dig för hvars mans trug; du förskyler dem i hyddone för de trätosamma tungor.
Thou shalt hide them in the secret of thy face, from the disturbance of men. Thou shalt protect them in thy tabernacle from the contradiction of tongues.
21 Lofvad vare Herren, att han mig en underlig godhet bevisat hafver, i enom fastom stad.
Blessed be the Lord, for he hath shewn his wonderful mercy to me in a fortified city.
22 Ty jag sade i mine häpenhet: Jag är bortdrifven ifrå dine ögon; likväl hörde du mine böns röst, då jag till dig ropade.
But I said in the excess of my mind: I am cast away from before thy eyes. Therefore thou hast heard the voice of my prayer, when I cried to thee.
23 Älsker Herran, alle hans helige. Herren bevarar de trogna, och vedergäller dem rikeliga, som högmod öfva.
O love the Lord, all ye his saints: for the Lord will require truth, and will repay them abundantly that act proudly.
24 Varer tröste och oförfärade, alle I, som Herran förbiden.
Do ye manfully, and let your heart be strengthened, all ye that hope in the Lord.
