Psaltaren 31

1 En Psalm Davids, till att föresjunga. Herre, uppå dig förtröstar jag, låt mig aldrig på skam komma; fräls mig genom dina rättfärdighet.

Til Sangmesteren. En Salme af David. HERRE, jeg lider paa dig, lad mig aldrig i Evighed skuffes. Udfri mig i din Retfærd,

2 Böj din öron till mig, hasteliga hjelp mig; var mig en stark klippa och en borg, att du hjelper mig.

du bøje dit Øre til mig; red mig i Hast og vær mig en Tilflugtsklippe, en Klippeborg til min Frelse;

3 Ty du äst min klippa och min borg; att du dock för ditt Namns skull mig leda och föra ville;

thi du er min Klippe og Borg. For dit Navns Skyld lede og føre du mig,

4 Att du ville draga mig utu nätet, som de för mig ställt hafva; ty du äst min starkhet.

fri mig fra Garnet, de satte for mig; thi du er min Tilflugt,

5 Uti dina händer befaller jag min anda; du hafver mig förlöst, Herre, du trofaste Gud.

i din Haand befaler jeg min Aand. Du forløser mig, HERRE, du trofaste Gud,

6 Jag hatar dem som hålla uppå lösaktiga läro; men jag hoppas till Herran.

du hader dem, der holder paa Løgneguder. Men jeg, jeg stoler paa HERREN,

7 Jag fröjdar mig, och är glad öfver dina godhet; att du anser mitt elände, och känner mina själ i nödene.

jeg vil juble og glæde mig over din Miskundhed; thi du har set min Nød, agtet paa min Sjælekvide.

8 Och du öfvergifver mig icke uti fiendans händer; du sätter mina fötter uppå vidt rum.

Du gav mig ikke i Fjendens Haand, men skaffede Rum for min Fod.

9 Herre, var mig nådelig, ty mig är ångest; mitt ansigte är förfallet för sorgs skull, dertill min själ och min buk.

Vær mig naadig, HERRE, thi jeg er angst, af Kummer hentæres mit Øje, min Sjæl og mit Indre.

10 Ty mitt lefvande är förtärdt vordet af bedröfvelse, och mine år af suckande; min kraft är igenom mina missgerning förfallen, och min ben äro försmäktade.

Thi mit Liv svinder hen i Sorg, mine Aar i Suk, min Kraft er brudt for min Brødes Skyld, mine Ben hentæres.

11 Det går mig så illa, att jag är en stor försmädelse vorden minom grannom, och en styggelse minom kändom; de som mig se på gatone, de fly för mig.

For alle mine Fjenders Skyld er jeg blevet til Spot, mine Naboers Gru, mine Kendinges Rædsel; de, der ser mig paa Gaden, flygter for mig.

12 Jag är förgäten af hjertat, såsom en döder; jag är vorden såsom ett sönderslaget kärile.

Som en død er jeg gaaet dem af Minde, jeg er som et ødelagt Kar.

13 Ty månge försmäda mig illa, så att hvar man skyr vid mig; de rådslå med hvarannan om mig, och akta taga mig lifvet bort.

Thi mange hører jeg hviske, trindt om er Rædsel, naar de holder Raad imod mig, pønser paa at tage mit Liv.

14 Men jag, Herre, hoppas uppå dig, och säger: Du äst min Gud.

Men, HERRE, jeg stoler paa dig; jeg siger: Du er min Gud,

15 Min tid står i dina händer; hjelp mig utu mina fiendars hand, och ifrå dem som mig förfölja.

mine Tider er i din Haand. Red mig fra Fjenders Haand, fra dem, der forfølger mig,

16 Låt ditt ansigte lysa öfver din tjenare; hjelp mig genom dina godhet.

lad dit Ansigt lyse over din Tjener, frels mig i din Miskundhed.

17 Herre, låt mig icke till skam varda, ty jag åkallar dig; de ogudaktige varde till skam, och tystade i helvete. (Sheol h7585)

HERRE, lad mig ej blive til Skamme, jeg raaber jo til dig, lad de gudløse blive til Skamme og synke tavse i Døden. (Sheol h7585)

18 Tystne de falske munnar, som tala emot den rättfärdiga hårdeliga, högmodiga och hånliga.

Lad de falske Læber forstumme, som taler frækt om den retfærdige med Hovmod og Foragt.

19 Huru stor är din godhet, den du dem, som dig frukta, bevarat hafver; och bevisar dem, som trösta uppå dig, inför menniskors barn!

Hvor stor er dog din Godhed, som du gemmer til dem, der frygter dig, øver mod dem, der lider paa dig, for Menneskebørnenes Øjne.

20 Du förgömmer dem hemliga när dig för hvars mans trug; du förskyler dem i hyddone för de trätosamma tungor.

Du skjuler dem i dit Aasyns Skjul for Menneskers Stimmel; du gemmer dem i en Hytte for Tungers Kiv.

21 Lofvad vare Herren, att han mig en underlig godhet bevisat hafver, i enom fastom stad.

Lovet være HERREN, thi underfuld Miskundhed har han vist mig i en befæstet Stad.

22 Ty jag sade i mine häpenhet: Jag är bortdrifven ifrå dine ögon; likväl hörde du mine böns röst, då jag till dig ropade.

Og jeg, som sagde i min Angst: »Jeg er bortstødt fra dine Øjne!« Visselig, du hørte min tryglende Røst, da jeg raabte til dig.

23 Älsker Herran, alle hans helige. Herren bevarar de trogna, och vedergäller dem rikeliga, som högmod öfva.

Elsk HERREN, alle hans fromme; de trofaste skærmer HERREN; men den, der handler i Hovmod, gengælder han mangefold.

24 Varer tröste och oförfärade, alle I, som Herran förbiden.

Fat Mod, eders Hjerte være stærkt, alle I, som bier paa HERREN!