Psaltaren 30

1 En Psalm, till att sjunga om Davids hus vigning. Jag prisar dig, Herre: ty du hafver upphöjt mig, och låter icke mina fiendar glädja sig öfver mig.

Dziesma pie Dāvida nama iesvētīšanas. Es Tevi augsti teikšu, Kungs, jo Tu mani augsti esi cēlis, un maniem ienaidniekiem neesi ļāvis priecāties par mani.

2 Herre min Gud, då jag ropade till dig, gjorde du mig helbregda.

Kungs, mans Dievs, kad es Tevi piesaucu, tad Tu mani dziedināji.

3 Herre, du hafver fört mina själ utu helvetet; du hafver behållit mig lefvande, der de i helvetet foro. (Sheol h7585)

Kungs, Tu manu dvēseli esi izvedis no elles, Tu mani dzīvu esi uzturējis, ka neesmu nogrimis kapā. (Sheol h7585)

4 I Helige, lofsjunger Herranom, och tacker i hans helga högtid.

Dziedājiet Tam Kungam, jūs Viņa svētie, un teiciet Viņa svēto piemiņu.

5 Ty hans vrede varar ett ögnablick, och han hafver lust till lif; om aftonen varar gråten, men om morgonen glädjen.

Jo Viņa dusmība pastāv acumirkli, Viņa žēlastība cauru mūžu: vakarā nāk raudāšana, bet rītā prieks.

6 Men jag sade, då mig väl gick: Jag skall aldrig omkull ligga.

Es gan sacīju, kad man labi klājās: es nešaubīšos ne mūžam,

7 Ty du, Herre, hafver igenom din goda vilja gjort mitt berg starkt; men då du bortdolde ditt ansigte, förskräcktes jag.

Jo, Kungs, caur Tavu labprātību Tu manu kalnu esi darījis pastāvīgu; bet kad Tu Savu vaigu paslēpi, tad es iztrūcinājos.

8 Jag vill, Herre, ropa till dig; Herran vill jag bedja.

Tevi es piesaucu, Kungs, un pielūdzu Tevi, ak Kungs no sirds.

9 Hvad nytta är i mitt blod, när jag död är? Månn ock stoftet tacka dig, och förkunna dina trohet?

Kāds labums atlec no manām asinīm, kad es būšu kapā grimis? Vai pīšļi Tevi slavēs? Vai tie sludinās Tavu patiesību?

10 Hör, Herre, och var mig nådelig; Herre, var min hjelpare.

Klausi, Kungs, un apžēlojies par mani: Kungs, esi man par palīgu!

11 Du hafver förvandlat mig min klagan uti fröjd; du hafver afklädt mig min säck, och omgjordat mig med glädje;

Manas žēlabas Tu esi pārvērtis par līksmību, Tu man to maisu esi novilcis un mani apjozis ar prieku.

12 På det min ära skall lofsjunga dig, och icke tyst varda. Herre, min Gud, jag vill dig tacka i evighet.

Tāpēc Tev dziedās mans gods un nestāvēs klusu; Kungs, mans Dievs, es Tev pateikšos mūžīgi.