Psaltaren 27

1 En Psalm Davids. Herren är mitt ljus och min helsa; för hvem skall jag frukta mig? Herren är mins lifs kraft; för hvem skulle jag grufva mig?

David ih Saam laa. Angraeng loe ka hmaithaw hoi ka pahlonghaih ah oh; mi maw ka zit han vop? Angraeng loe ka hinghaih tha ah oh, mi maw ka zit bae han vop?

2 Derföre, om de onde mine motståndare och fiender till mig vilja, till att fräta mitt kött, måste de stöta sig och falla.

Ka ngan caak hanah, kasae kaminawk kai khaeah angzoh o naah, amthaek o moe, amtimh o.

3 Om än en här lade sig emot mig, så fruktade sig ändå mitt hjerta intet; om en strid hofve sig upp emot mig, så förlåter jag mig uppå honom.

Misatuh kaminawk mah na takui o khoep cadoeh, ka palung mah zithaih tawn mak ai: misatuk han angzo o cadoeh, angoephaih palungthin to ka tawnh.

4 Ett beder jag af Herranom, det hade jag gerna; att jag i Herrans hus blifva må i alla mina lifsdagar, till att skåda den sköna Herrans Gudstjenst, och besöka hans tempel.

Angraeng kranghoihaih to ka hnuk moe, anih ih tempul thungah ka oh pacoengah, ka hing thung Angraeng imthung ah ka oh thai hanah, ka koeh ih hmuen maeto Angraeng khaeah ka hnik boeh.

5 Ty han öfvertäcker mig i sine hyddo i ondom tid; han förgömmer mig hemliga i sitt tjäll, och upphöjer mig på ene klippo;

Raihaih phak naah anih mah angmah ih im ah kai na buepsak tih: angmah ih kahni imthung ah na hawk ueloe, lungsong nuiah anghnusak tih.

6 Och skall nu upphöja mitt hufvud öfver mina fiendar, som omkring mig äro; så vill jag i hans hyddo lof offra; jag vill sjunga och lofsäga Herranom.

Vaihi kai takui khoep ka misanawk nuiah ka lu hae atoeng tahang tih: to pongah angmah ih kahni imthung ah anghoe angbawnhaih to ka sak han: laa ka sak han, ue, Angraeng khaeah pakoehhaih laa to ka sak han.

7 Herre, hör mina röst, när jag ropar; var mig nådelig, och hör mig.

Aw Angraeng, kang kawkhaih lok hae na pathim paeh: na tahmen ah loe na pathim pae raeh.

8 Mitt hjerta håller dig ditt ord före: I skolen söka mitt ansigte; derföre söker jag ock, Herre, ditt ansigte.

Ka krang hae pakrong oh, tiah na thuih naah, ka palung mah nang khaeah, Angraeng, na krang ni ka pakrong han, tiah thuih.

9 Fördölj icke ditt ansigte för mig, och bortdrif icke din tjenare i vredene; ty du äst min hjelp; öfvergif mig icke, och drag icke handena ifrå mig, Gud, min salighet.

Na mikhmai hawk ving hmah loe, palungphuihaih hoiah na tamna hae haek ving hmah: Aw Sithaw, ka pahlonghaih, kai abomkung loe nang ni; na pahnawt sut hmah loe, na caeh taak hmah.

10 Ty min fader och min moder öfvergifva mig; men Herren upptager mig.

Kam pa hoi kam no mah kai pahnawt sut naah, Angraeng mah kai na talawk tih.

11 Herre, visa mig din väg, och led mig på den rätta stigen, för mina fiendars skull.

Aw Angraeng, na loklam to patuek ah; ka misanawk pongah katoeng loklam ah na caeh haih ah.

12 Gif mig icke uti mina fiendars vilja; ty falsk vittne stå emot mig, och göra mig orätt skamlöst.

Amsawnlok thui kaminawk hoi tahmenhaih tawn ai poeksae kaminawk loe, kai han misa angthawk o thuih pongah, ka misanawk koehhaih baktiah kai hae nihcae khaeah paek hmah.

13 Men jag tror dock, att jag se skall Herrans goda, uti de lefvandes lande.

Kahing kaminawk ih prae ah, Angraeng hoihhaih to ka hnu tih, tiah tanghaih ka tawn ai nahaeloe, ka palung thazok tih boeh.

14 Förbida Herran; var tröst och oförfärad, och förbida Herran.

Angraeng to zing ah: thazok hmah, to tiah nahaeloe anih mah na poekhaih palungthin to thacaksak tih. Angraeng to mah zing ah.