Psaltaren 22
1 En Psalm Davids, till att föresjunga, om hindena som bittida jagad varder. Min Gud, min Gud, hvi hafver du öfvergifvit mig? Jag ryter; men min hjelp är fjerran.
¡ʼEL mío, ʼEL mío! ¿Por qué me desamparaste? ¿Por qué estás lejos de mi salvación y de las palabras de mi clamor?
2 Min Gud, om dagen ropar jag, så svarar du intet; och om nattena tiger jag ock intet.
ʼElohim mío, clamo de día, y no respondes, Y de noche, y no hay descanso para mí.
3 Men du äst helig, du som bor ibland Israels lof.
Pero Tú eres santo, ¡Tú, que moras entre las alabanzas de Israel!
4 Våre fäder hoppades uppå dig; och då de hoppades, halp du dem ut.
En Ti confiaron nuestros antepasados. Confiaron, y Tú los libraste.
5 Till dig ropade de, och vordo hulpne; de hoppades på dig, och vordo icke till skam.
Clamaron a Ti, y fueron librados. Confiaron en Ti, y no fueron avergonzados.
6 Men jag är en matk, och icke menniska; menniskors gabberi, och folks föraktelse.
Pero yo soy gusano y no hombre, Oprobio de los hombres y despreciado por el pueblo.
7 Alle de som mig se, bespotta mig, gapa upp med munnen, och rista hufvudet:
Todos los que me ven me escarnecen. Hacen una mueca con los labios. Menean la cabeza y dicen:
8 Han klage det Herranom; han hjelpe honom ut, och undsätte honom, om han hafver lust till honom.
Se encomendó a Yavé. Líbrelo Él. Que Él lo rescate, Puesto que se complacía en Él.
9 Ty du hafver dragit mig utu mitt moderlif; och vast min tröst, då jag än vid mine moders bröst låg.
Pero Tú eres el que me sacó del vientre. Me diste confianza aun cuando estaba a los pechos de mi madre.
10 På dig är jag kastad utaf moderlifvet; du äst min Gud, allt ifrå mine moders lif.
A Ti fui entregado desde la matriz, Desde el vientre de mi madre Tú eres mi ʼEL.
11 Var icke långt ifrå mig; ty ångest är hardt när; ty här är ingen hjelpare.
No te alejes de Mí, porque la angustia está cerca, Porque no hay quien ayude.
12 Store stutar hafva belagt mig; fete oxar hafva omhvärft mig.
Me rodearon muchos toros. Fuertes toros de Basán me rodearon.
13 De uppgapa med sin mun emot mig, såsom ett glupande och rytande lejon.
Abren su boca contra mí Como león voraz y rugiente.
14 Jag är utgjuten såsom vatten; all min ben hafva skiljts åt; mitt hjerta i mitt lif är såsom ett smält vax.
Soy derramado como aguas Y todos mis huesos se descoyuntan. Mi corazón se volvió como cera. Se derritió entre mis órganos.
15 Mina krafter äro borttorkade, såsom ett stycke af en potto; och min tunga lådar vid min gom, och du lägger mig uti dödsens stoft.
Mi vigor está seco como tiesto Y mi lengua se pega a mis mandíbulas. ¡Me pones en el polvo de la muerte!
16 Ty hundar hafva kringhvärft mig, och de ondas rote hafver ställt sig omkring mig; mina händer och fötter hafva de genomborrat.
Perros me rodearon. Me cercó cuadrilla de perversos. Horadaron mis manos y mis pies.
17 Jag måtte tälja all min ben; men de skåda och se sin lust på mig.
Puedo contar todos mis huesos. Ellos me miran y me observan.
18 De byta min kläder emellan sig, och kasta lott om min klädnad.
Reparten entre sí mis ropas, Y sobre mi túnica echan suertes.
19 Men du, Herre, var icke fjerran; min starkhet, skynda dig till att hjelpa mig.
Pero Tú, oh Yavé, ¡no te alejes! Fortaleza mía, ¡Apresúrate a socorrerme!
20 Fria mina själ ifrå svärdet, mina ensamma ifrå hundarna.
¡Libra de la espada el alma mía, Del poder del perro mi vida!
21 Hjelp mig utu lejonens mun, och fria mig ifrån enhörningarna.
¡Sálvame de la boca del león Y de los cuernos de los toros salvajes! ¡Me has respondido!
22 Jag vill predika ditt Namn minom brödrom; jag vill prisa dig i församlingene.
Anunciaré tu Nombre a mis hermanos. En medio de la congregación te alabaré.
23 Lofver Herran, I som frukten honom; honom äre all Jacobs säd, och honom vörde all Israels säd.
Los que temen a Yavé, alábenlo. Glorifíquenlo, toda la descendencia de Jacob, Y témanle, toda la descendencia de Israel,
24 Ty han hafver icke föraktat eller försmått dens fattiga eländhet; och icke förskylt sitt ansigte för honom; och då han ropade till honom, hörde han det.
Porque no menospreció ni aborreció el dolor del afligido, Ni de él ocultó su rostro, Sino cuando clamó a Él, Lo escuchó.
25 Dig vill jag prisa, uti den stora församlingene; jag vill betala mitt löfte inför dem som frukta honom.
De Ti viene mi alabanza en la gran congregación. Cumpliré mis votos delante de los que te temen.
26 De elände skola äta, att de mätte varda; och de som efter Herran fråga, skola prisa honom; edart hjerta skall lefva evinnerliga.
¡Los pobres comerán y serán saciados! ¡Alabarán a Yavé los que lo buscan! ¡Que su corazón viva para siempre!
27 Tänke derpå alla verldenes ändar, och omvände sig till Herran; och alla Hedningars slägter tillbedje för honom.
Se acordarán y volverán a Yavé de todos los confines de la tierra, Y todas las familias de las naciones se postrarán delante de Ti.
28 Herren hafver ett rike, och han råder ibland Hedningarna.
Porque de Yavé es el reino, Y Él gobierna las naciones.
29 Alle fete på jordene skola äta, och tillbedja; för honom skola knäböja alle de som i stoft ligga, och de der med bekymmer lefva.
Comerán y se postrarán Todos los poderosos de la tierra, Los que bajan al polvo se postrarán ante Él, Los que no pueden conservar viva su alma.
30 Han skall få ena säd, den honom tjenar; om Herran skall man förkunna intill barnabarn.
Una futura generación le servirá. Esto se dirá de ʼAdonay hasta la próxima generación.
31 De skola, komma och predika hans rättfärdighet de folke, som födas skall, att han det gör.
Acudirán y declararán su justicia, Anunciarán a pueblo que nacerá que Él hizo esto.
