Psaltaren 22
1 En Psalm Davids, till att föresjunga, om hindena som bittida jagad varder. Min Gud, min Gud, hvi hafver du öfvergifvit mig? Jag ryter; men min hjelp är fjerran.
Andrianañahareko, Andrianañahareko, ino ty namorintseña’o ahiko? Ihe nitotse ami’ty fañimbàñ’ahy, amo volam-pitoreovakoo?
2 Min Gud, om dagen ropar jag, så svarar du intet; och om nattena tiger jag ock intet.
O Andrianañahareko, koiheko handro, fe tsy toiñe’o; haleñe, fe tsy mijanjiñe.
3 Men du äst helig, du som bor ibland Israels lof.
Toe masin-dRehe, imoneña’o ty fandrengea’ Israele.
4 Våre fäder hoppades uppå dig; och då de hoppades, halp du dem ut.
Ama’o ty niatoan-droae’ay; niantoke iereo, le navotso’o.
5 Till dig ropade de, och vordo hulpne; de hoppades på dig, och vordo icke till skam.
Nikoaik’ ama’o, le nihahàñe; niato ama’o, le tsy nisalatse.
6 Men jag är en matk, och icke menniska; menniskors gabberi, och folks föraktelse.
Oletse iraho, fa tsy ondaty; fosae’ raolombelo, naho mavoe’ ondatio.
7 Alle de som mig se, bespotta mig, gapa upp med munnen, och rista hufvudet:
Mañinje ahy am-piankahafañe hene mitari-tsoñy ze mahaoniñ’ahy, vaho mikofikofi-doha, ami’ty hoe:
8 Han klage det Herranom; han hjelpe honom ut, och undsätte honom, om han hafver lust till honom.
Angao hiatoa’e t’Iehovà! Ie ro hañaha aze; apoho hasinta’e kanao noro’e!
9 Ty du hafver dragit mig utu mitt moderlif; och vast min tröst, då jag än vid mine moders bröst låg.
Fa Ihe ro nañakatse Ahy an-koviñe ao; naho nampatokisa’o tam-patroan-dreneko eo.
10 På dig är jag kastad utaf moderlifvet; du äst min Gud, allt ifrå mine moders lif.
Nafetsak’ ama’o iraho te niterake. Andrianañahareko irehe tan-kovin-dreneko ao.
11 Var icke långt ifrå mig; ty ångest är hardt när; ty här är ingen hjelpare.
Ko mitotse amako, fa antitotse o feh’ ohatseo, vaho tsy amam-pañolotse.
12 Store stutar hafva belagt mig; fete oxar hafva omhvärft mig.
Mañarikatok’ ahiko o añombe-lahio; o maoza’ i Basaneo ro mañarikoboñ’ ahy.
13 De uppgapa med sin mun emot mig, såsom ett glupande och rytande lejon.
Itañataña’ iareo vava, manahake ty fireñetan-diona mañaolo.
14 Jag är utgjuten såsom vatten; all min ben hafva skiljts åt; mitt hjerta i mitt lif är såsom ett smält vax.
Nadoañe hoe rano iraho, mikalitroke iaby o taolakoo; fa karafo’ tantele ty troko, mitranak’ añ’ovako ao.
15 Mina krafter äro borttorkade, såsom ett stycke af en potto; och min tunga lådar vid min gom, och du lägger mig uti dödsens stoft.
Mipike hoe tsilam-balàñe-tane o ozakoo, mipitek’ an-dañilañiko ty lelako; le nampandrea’o an-debo-kavilasy ao.
16 Ty hundar hafva kringhvärft mig, och de ondas rote hafver ställt sig omkring mig; mina händer och fötter hafva de genomborrat.
Miarikoboñe ahy o amboao; misarokohok’ amako ty kidìm-panao raty; fa trinofa’ iereo o tañakoo naho o tombokoo.
17 Jag måtte tälja all min ben; men de skåda och se sin lust på mig.
Mahaìake o taolako iabio iraho, sambae’ iareo, harefe’ iareo.
18 De byta min kläder emellan sig, och kasta lott om min klädnad.
Ifanjarà’ iareo o sikikoo, ifanoe’iereo tsato-piso i sarokoy.
19 Men du, Herre, var icke fjerran; min starkhet, skynda dig till att hjelpa mig.
F’ihe, ry Iehovà, ko mihak’ amako, ry Mpañimba, malisà hañolots’ahy!
20 Fria mina själ ifrå svärdet, mina ensamma ifrå hundarna.
Avotsoro amy fibaray ty fiaiko, ty troko sarotse ami’ty fisorodidian’ amboa.
21 Hjelp mig utu lejonens mun, och fria mig ifrån enhörningarna.
Hahao iraho am-bavan-diona! Toiño ty amo tsifan-drimoo!
22 Jag vill predika ditt Namn minom brödrom; jag vill prisa dig i församlingene.
Ho taroñeko an-drolongoko ty tahina’o; ho rengeako añivo’ i fivoriy.
23 Lofver Herran, I som frukten honom; honom äre all Jacobs säd, och honom vörde all Israels säd.
Ry mpañeveñe am’ Iehovào: irengeo! ry hene’ tiri’ Iakobeo, ijejò, irevendreveño, ry afe’ Israeleo.
24 Ty han hafver icke föraktat eller försmått dens fattiga eländhet; och icke förskylt sitt ansigte för honom; och då han ropade till honom, hörde han det.
Amy te tsy nimavoe’e, tsy nampangorý aze ty hasotria’ o misotrio; naho tsy nañetaha’e laharañe, vaho jinanji’e t’ie nitoreo.
25 Dig vill jag prisa, uti den stora församlingene; jag vill betala mitt löfte inför dem som frukta honom.
Boak’ ama’o ty saboko am-pivory bey ao; havahako añatrefa’ ze mañeveñ’ ama’o o nifantàkoo.
26 De elände skola äta, att de mätte varda; och de som efter Herran fråga, skola prisa honom; edart hjerta skall lefva evinnerliga.
Hikama o rarakeo le ho anjañe; ho rengè’ o mipay azeo t’Iehovà; ho veloñe nainai’e ty arofo’ areo!
27 Tänke derpå alla verldenes ändar, och omvände sig till Herran; och alla Hedningars slägter tillbedje för honom.
Songa hahatiahy naho hitolik’ am’ Iehovà o olon-taneo, sindre hitalaho añatrefa’o ty hasavereña’ ze kila’ ondaty.
28 Herren hafver ett rike, och han råder ibland Hedningarna.
A Iehovà i fifeheañey, Ie ty mpameleke o kilakila ondatio
29 Alle fete på jordene skola äta, och tillbedja; för honom skola knäböja alle de som i stoft ligga, och de der med bekymmer lefva.
Hikama naho hitalaho ze hene miraorao an-tane atoy; fonga hibokok’ añatrefa’e o mizotso mb’an-debokeo; vaho ze tsy mahatam-beloñe.
30 Han skall få ena säd, den honom tjenar; om Herran skall man förkunna intill barnabarn.
Hitoroñ’ Aze ty tiri’e; ho talilieñe amy tariratse manonjohiy i Talè,
31 De skola, komma och predika hans rättfärdighet de folke, som födas skall, att han det gör.
Homb’eo iereo hitalily ty havantaña’e am’ondaty mbe hasamakeo— t’ie nahafonitse.
