Psaltaren 22

1 En Psalm Davids, till att föresjunga, om hindena som bittida jagad varder. Min Gud, min Gud, hvi hafver du öfvergifvit mig? Jag ryter; men min hjelp är fjerran.

2 Min Gud, om dagen ropar jag, så svarar du intet; och om nattena tiger jag ock intet.

3 Men du äst helig, du som bor ibland Israels lof.

4 Våre fäder hoppades uppå dig; och då de hoppades, halp du dem ut.

5 Till dig ropade de, och vordo hulpne; de hoppades på dig, och vordo icke till skam.

6 Men jag är en matk, och icke menniska; menniskors gabberi, och folks föraktelse.

7 Alle de som mig se, bespotta mig, gapa upp med munnen, och rista hufvudet:

8 Han klage det Herranom; han hjelpe honom ut, och undsätte honom, om han hafver lust till honom.

9 Ty du hafver dragit mig utu mitt moderlif; och vast min tröst, då jag än vid mine moders bröst låg.

10 På dig är jag kastad utaf moderlifvet; du äst min Gud, allt ifrå mine moders lif.

11 Var icke långt ifrå mig; ty ångest är hardt när; ty här är ingen hjelpare.

12 Store stutar hafva belagt mig; fete oxar hafva omhvärft mig.

13 De uppgapa med sin mun emot mig, såsom ett glupande och rytande lejon.

14 Jag är utgjuten såsom vatten; all min ben hafva skiljts åt; mitt hjerta i mitt lif är såsom ett smält vax.

15 Mina krafter äro borttorkade, såsom ett stycke af en potto; och min tunga lådar vid min gom, och du lägger mig uti dödsens stoft.

16 Ty hundar hafva kringhvärft mig, och de ondas rote hafver ställt sig omkring mig; mina händer och fötter hafva de genomborrat.

17 Jag måtte tälja all min ben; men de skåda och se sin lust på mig.

18 De byta min kläder emellan sig, och kasta lott om min klädnad.

19 Men du, Herre, var icke fjerran; min starkhet, skynda dig till att hjelpa mig.

20 Fria mina själ ifrå svärdet, mina ensamma ifrå hundarna.

21 Hjelp mig utu lejonens mun, och fria mig ifrån enhörningarna.

22 Jag vill predika ditt Namn minom brödrom; jag vill prisa dig i församlingene.

23 Lofver Herran, I som frukten honom; honom äre all Jacobs säd, och honom vörde all Israels säd.

24 Ty han hafver icke föraktat eller försmått dens fattiga eländhet; och icke förskylt sitt ansigte för honom; och då han ropade till honom, hörde han det.

25 Dig vill jag prisa, uti den stora församlingene; jag vill betala mitt löfte inför dem som frukta honom.

26 De elände skola äta, att de mätte varda; och de som efter Herran fråga, skola prisa honom; edart hjerta skall lefva evinnerliga.

27 Tänke derpå alla verldenes ändar, och omvände sig till Herran; och alla Hedningars slägter tillbedje för honom.

28 Herren hafver ett rike, och han råder ibland Hedningarna.

29 Alle fete på jordene skola äta, och tillbedja; för honom skola knäböja alle de som i stoft ligga, och de der med bekymmer lefva.

30 Han skall få ena säd, den honom tjenar; om Herran skall man förkunna intill barnabarn.

31 De skola, komma och predika hans rättfärdighet de folke, som födas skall, att han det gör.