Psaltaren 22
1 En Psalm Davids, till att föresjunga, om hindena som bittida jagad varder. Min Gud, min Gud, hvi hafver du öfvergifvit mig? Jag ryter; men min hjelp är fjerran.
To the Overseer, on 'The Hind of the Morning.' — A Psalm of David. My God, my God, why hast Thou forsaken me? Far from my salvation, The words of my roaring?
2 Min Gud, om dagen ropar jag, så svarar du intet; och om nattena tiger jag ock intet.
My God, I call by day, and Thou answerest not, And by night, and there is no silence to me.
3 Men du äst helig, du som bor ibland Israels lof.
And Thou [art] holy, Sitting — the Praise of Israel.
4 Våre fäder hoppades uppå dig; och då de hoppades, halp du dem ut.
In Thee did our fathers trust — they trusted, And Thou dost deliver them.
5 Till dig ropade de, och vordo hulpne; de hoppades på dig, och vordo icke till skam.
Unto Thee they cried, and were delivered, In Thee they trusted, and were not ashamed.
6 Men jag är en matk, och icke menniska; menniskors gabberi, och folks föraktelse.
And I [am] a worm, and no man, A reproach of man, and despised of the people.
7 Alle de som mig se, bespotta mig, gapa upp med munnen, och rista hufvudet:
All beholding me do mock at me, They make free with the lip — shake the head,
8 Han klage det Herranom; han hjelpe honom ut, och undsätte honom, om han hafver lust till honom.
'Roll unto Jehovah, He doth deliver him, He doth deliver him, for he delighted in him.'
9 Ty du hafver dragit mig utu mitt moderlif; och vast min tröst, då jag än vid mine moders bröst låg.
For thou [art] He bringing me forth from the womb, Causing me to trust, On the breasts of my mother.
10 På dig är jag kastad utaf moderlifvet; du äst min Gud, allt ifrå mine moders lif.
On Thee I have been cast from the womb, From the belly of my mother Thou [art] my God.
11 Var icke långt ifrå mig; ty ångest är hardt när; ty här är ingen hjelpare.
Be not far from me, For adversity is near, for there is no helper.
12 Store stutar hafva belagt mig; fete oxar hafva omhvärft mig.
Many bulls have surrounded me, Mighty ones of Bashan have compassed me,
13 De uppgapa med sin mun emot mig, såsom ett glupande och rytande lejon.
They have opened against me their mouth, A lion tearing and roaring.
14 Jag är utgjuten såsom vatten; all min ben hafva skiljts åt; mitt hjerta i mitt lif är såsom ett smält vax.
As waters I have been poured out, And separated themselves have all my bones, My heart hath been like wax, It is melted in the midst of my bowels.
15 Mina krafter äro borttorkade, såsom ett stycke af en potto; och min tunga lådar vid min gom, och du lägger mig uti dödsens stoft.
Dried up as an earthen vessel is my power, And my tongue is cleaving to my jaws.
16 Ty hundar hafva kringhvärft mig, och de ondas rote hafver ställt sig omkring mig; mina händer och fötter hafva de genomborrat.
And to the dust of death thou appointest me, For surrounded me have dogs, A company of evil doers have compassed me, Piercing my hands and my feet.
17 Jag måtte tälja all min ben; men de skåda och se sin lust på mig.
I count all my bones — they look expectingly, They look upon me,
18 De byta min kläder emellan sig, och kasta lott om min klädnad.
They apportion my garments to themselves, And for my clothing they cause a lot to fall.
19 Men du, Herre, var icke fjerran; min starkhet, skynda dig till att hjelpa mig.
And Thou, O Jehovah, be not far off, O my strength, to help me haste.
20 Fria mina själ ifrå svärdet, mina ensamma ifrå hundarna.
Deliver from the sword my soul, From the paw of a dog mine only one.
21 Hjelp mig utu lejonens mun, och fria mig ifrån enhörningarna.
Save me from the mouth of a lion: — And — from the horns of the high places Thou hast answered me!
22 Jag vill predika ditt Namn minom brödrom; jag vill prisa dig i församlingene.
I declare Thy name to my brethren, In the midst of the assembly I praise Thee.
23 Lofver Herran, I som frukten honom; honom äre all Jacobs säd, och honom vörde all Israels säd.
Ye who fear Jehovah, praise ye Him, All the seed of Jacob, honour ye Him, And be afraid of Him, all ye seed of Israel.
24 Ty han hafver icke föraktat eller försmått dens fattiga eländhet; och icke förskylt sitt ansigte för honom; och då han ropade till honom, hörde han det.
For He hath not despised, nor abominated, The affliction of the afflicted, Nor hath He hidden His face from him, And in his crying unto Him He heareth.
25 Dig vill jag prisa, uti den stora församlingene; jag vill betala mitt löfte inför dem som frukta honom.
Of Thee my praise [is] in the great assembly. My vows I complete before His fearers.
26 De elände skola äta, att de mätte varda; och de som efter Herran fråga, skola prisa honom; edart hjerta skall lefva evinnerliga.
The humble do eat and are satisfied, Praise Jehovah do those seeking Him, Your heart doth live for ever.
27 Tänke derpå alla verldenes ändar, och omvände sig till Herran; och alla Hedningars slägter tillbedje för honom.
Remember and return unto Jehovah, Do all ends of the earth, And before Thee bow themselves, Do all families of the nations,
28 Herren hafver ett rike, och han råder ibland Hedningarna.
For to Jehovah [is] the kingdom, And He is ruling among nations.
29 Alle fete på jordene skola äta, och tillbedja; för honom skola knäböja alle de som i stoft ligga, och de der med bekymmer lefva.
And the fat ones of earth have eaten, And they bow themselves, Before Him bow do all going down to dust, And he [who] hath not revived his soul.
30 Han skall få ena säd, den honom tjenar; om Herran skall man förkunna intill barnabarn.
A seed doth serve Him, It is declared of the Lord to the generation.
31 De skola, komma och predika hans rättfärdighet de folke, som födas skall, att han det gör.
They come and declare His righteousness, To a people that is borne, that He hath made!
