Psaltaren 22
1 En Psalm Davids, till att föresjunga, om hindena som bittida jagad varder. Min Gud, min Gud, hvi hafver du öfvergifvit mig? Jag ryter; men min hjelp är fjerran.
Unto the end, for the morning protection, a psalm for David. O God my God, look upon me: why hast thou forsaken me? Far from my salvation are the words of my sins.
2 Min Gud, om dagen ropar jag, så svarar du intet; och om nattena tiger jag ock intet.
O my God, I shall cry by day, and thou wilt not hear: and by night, and it shall not be reputed as folly in me.
3 Men du äst helig, du som bor ibland Israels lof.
But thou dwellest in the holy place, the praise of Israel.
4 Våre fäder hoppades uppå dig; och då de hoppades, halp du dem ut.
In thee have our fathers hoped: they have hoped, and thou hast delivered them.
5 Till dig ropade de, och vordo hulpne; de hoppades på dig, och vordo icke till skam.
They cried to thee, and they were saved: they trusted in thee, and were not confounded.
6 Men jag är en matk, och icke menniska; menniskors gabberi, och folks föraktelse.
But I am a worm, and no man: the reproach of men, and the outcast of the people.
7 Alle de som mig se, bespotta mig, gapa upp med munnen, och rista hufvudet:
All they that saw me have laughed me to scorn: they have spoken with the lips, and wagged the head.
8 Han klage det Herranom; han hjelpe honom ut, och undsätte honom, om han hafver lust till honom.
He hoped in the Lord, let him deliver him: let him save him, seeing he delighteth in him.
9 Ty du hafver dragit mig utu mitt moderlif; och vast min tröst, då jag än vid mine moders bröst låg.
For thou art he that hast drawn me out of the womb: my hope from the breasts of my mother.
10 På dig är jag kastad utaf moderlifvet; du äst min Gud, allt ifrå mine moders lif.
I was cast upon thee from the womb. From my mother’s womb thou art my God,
11 Var icke långt ifrå mig; ty ångest är hardt när; ty här är ingen hjelpare.
Depart not from me. For tribulation is very near: for there is none to help me.
12 Store stutar hafva belagt mig; fete oxar hafva omhvärft mig.
Many calves have surrounded me: fat bulls have besieged me.
13 De uppgapa med sin mun emot mig, såsom ett glupande och rytande lejon.
They have opened their mouths against me, as a lion ravening and roaring.
14 Jag är utgjuten såsom vatten; all min ben hafva skiljts åt; mitt hjerta i mitt lif är såsom ett smält vax.
I am poured out like water; and all my bones are scattered. My heart is become like wax melting in the midst of my bowels.
15 Mina krafter äro borttorkade, såsom ett stycke af en potto; och min tunga lådar vid min gom, och du lägger mig uti dödsens stoft.
My strength is dried up like a potsherd, and my tongue hath cleaved to my jaws: and thou hast brought me down into the dust of death.
16 Ty hundar hafva kringhvärft mig, och de ondas rote hafver ställt sig omkring mig; mina händer och fötter hafva de genomborrat.
For many dogs have encompassed me: the council of the malignant hath besieged me. They have dug my hands and feet.
17 Jag måtte tälja all min ben; men de skåda och se sin lust på mig.
They have numbered all my bones. And they have looked and stared upon me.
18 De byta min kläder emellan sig, och kasta lott om min klädnad.
They parted my garments amongst them; and upon my vesture they cast lots.
19 Men du, Herre, var icke fjerran; min starkhet, skynda dig till att hjelpa mig.
But thou, O Lord, remove not thy help to a distance from me; look towards my defence.
20 Fria mina själ ifrå svärdet, mina ensamma ifrå hundarna.
Deliver, O God, my soul from the sword: my only one from the hand of the dog.
21 Hjelp mig utu lejonens mun, och fria mig ifrån enhörningarna.
Save me from the lion’s mouth; and my lowness from the horns of the unicorns.
22 Jag vill predika ditt Namn minom brödrom; jag vill prisa dig i församlingene.
I will declare thy name to my brethren: in the midst of the church will I praise thee.
23 Lofver Herran, I som frukten honom; honom äre all Jacobs säd, och honom vörde all Israels säd.
Ye that fear the Lord, praise him: all ye the seed of Jacob, glorify him.
24 Ty han hafver icke föraktat eller försmått dens fattiga eländhet; och icke förskylt sitt ansigte för honom; och då han ropade till honom, hörde han det.
Let all the seed of Israel fear him: because he hath not slighted nor despised the supplication of the poor man. Neither hath he turned away his face from me: and when I cried to him he heard me.
25 Dig vill jag prisa, uti den stora församlingene; jag vill betala mitt löfte inför dem som frukta honom.
With thee is my praise in a great church: I will pay my vows in the sight of them that fear him.
26 De elände skola äta, att de mätte varda; och de som efter Herran fråga, skola prisa honom; edart hjerta skall lefva evinnerliga.
The poor shall eat and shall be filled: and they shall praise the Lord that seek him: their hearts shall live for ever and ever.
27 Tänke derpå alla verldenes ändar, och omvände sig till Herran; och alla Hedningars slägter tillbedje för honom.
All the ends of the earth shall remember, and shall be converted to the Lord: And all the kindreds of the Gentiles shall adore in his sight.
28 Herren hafver ett rike, och han råder ibland Hedningarna.
For the kingdom is the Lord’s; and he shall have dominion over the nations.
29 Alle fete på jordene skola äta, och tillbedja; för honom skola knäböja alle de som i stoft ligga, och de der med bekymmer lefva.
All the fat ones of the earth have eaten and have adored: all they that go down to the earth shall fall before him.
30 Han skall få ena säd, den honom tjenar; om Herran skall man förkunna intill barnabarn.
And to him my soul shall live: and my seed shall serve him.
31 De skola, komma och predika hans rättfärdighet de folke, som födas skall, att han det gör.
There shall be declared to the Lord a generation to come: and the heavens shall shew forth his justice to a people that shall be born, which the Lord hath made.
