Psaltaren 22
1 En Psalm Davids, till att föresjunga, om hindena som bittida jagad varder. Min Gud, min Gud, hvi hafver du öfvergifvit mig? Jag ryter; men min hjelp är fjerran.
Mincang ah sayuk rhuinu taengah aka mawt ham David kah Tingtoenglung Ka Pathen, ka Pathen, ba ham lae kai nan hnoo sut tih kai kah khangnah, ka kawknah ol neh nan lakhla tak?
2 Min Gud, om dagen ropar jag, så svarar du intet; och om nattena tiger jag ock intet.
Aw ka Boeipa Pathen khothaih ah ka pang dae nan doo pawt tih khoyin ah khaw ka duemnah om pawh.
3 Men du äst helig, du som bor ibland Israels lof.
Tedae nang tah Israel kah koehnah dongah a cim la na ngol coeng.
4 Våre fäder hoppades uppå dig; och då de hoppades, halp du dem ut.
A pa rhoek loh nang dongah pangtung uh. A pangtung uh dongah amih te na hlawt.
5 Till dig ropade de, och vordo hulpne; de hoppades på dig, och vordo icke till skam.
Nang taengah pang uh tih a poeng a hal uh coeng. Nang dongah pangtung uh tih yak uh pawh.
6 Men jag är en matk, och icke menniska; menniskors gabberi, och folks föraktelse.
Tedae kai he talam ni, hlang moenih. Hlang kah kokhahnah neh pilnam kah a hnaep hlang ni.
7 Alle de som mig se, bespotta mig, gapa upp med munnen, och rista hufvudet:
Kai aka hmu boeih loh, kai taengah a hmui te a saibaeh uh phoeiah lu a hinghuen uh tih,
8 Han klage det Herranom; han hjelpe honom ut, och undsätte honom, om han hafver lust till honom.
”BOEIPA dongah a hmae dongah BOEIPA amah dongah hangdang saeh anih te hlawt saeh lamtah huul saeh,” tila n'tamdaeng uh.
9 Ty du hafver dragit mig utu mitt moderlif; och vast min tröst, då jag än vid mine moders bröst låg.
Tedae namah loh bung khui lamkah kai nan poh tih, a nu kah rhangsuk dongah kai nan pangtung sak.
10 På dig är jag kastad utaf moderlifvet; du äst min Gud, allt ifrå mine moders lif.
Bung khui lamkah ka om paek vaengah nang dongah ka voei uh. A nu bung khui lamkah mah nang he kai kah Pathen ni.
11 Var icke långt ifrå mig; ty ångest är hardt när; ty här är ingen hjelpare.
Citcai loh ha yoei tih aka bom khaw a om pawt dongah kai taeng lamkah n'lakhla tak boeh.
12 Store stutar hafva belagt mig; fete oxar hafva omhvärft mig.
Kai he vaitotal rhoek loh muep m'vael uh tih Bashan vaito aka lueng rhoek loh kai n'dum uh.
13 De uppgapa med sin mun emot mig, såsom ett glupande och rytande lejon.
Sa aka nget tih aka kawk sathueng bangla kai taengah a ka a ang uh.
14 Jag är utgjuten såsom vatten; all min ben hafva skiljts åt; mitt hjerta i mitt lif är såsom ett smält vax.
Tui bangla n'hawk uh tih ka rhuh khaw boeih phit coeng. Ka lungbuei he khoirhat bangla om tih ka ko khui ah paci coeng.
15 Mina krafter äro borttorkade, såsom ett stycke af en potto; och min tunga lådar vid min gom, och du lägger mig uti dödsens stoft.
Ka thadueng he paikaek bangla rhae tih, ka lai khaw ka dang la kap coeng. Te dongah dueknah laipi khuila kai nan tloeng.
16 Ty hundar hafva kringhvärft mig, och de ondas rote hafver ställt sig omkring mig; mina händer och fötter hafva de genomborrat.
Ui rhoek loh kai n'hil uh tih, thaehuet hlangboel loh kai m'vael. Ka kut ka kho han toeh uh.
17 Jag måtte tälja all min ben; men de skåda och se sin lust på mig.
Ka rhuh boeih ka tae thai. Amih loh kai he m'paelki uh tih m'hmuh uh.
18 De byta min kläder emellan sig, och kasta lott om min klädnad.
Ka himbai te amamih tael uh thae tih kai kah, pueinak ham hmulung a naan uh.
19 Men du, Herre, var icke fjerran; min starkhet, skynda dig till att hjelpa mig.
Tedae BOEIPA nang loh n'lakhla tak boeh. Ka thayung aw kai bomnah ham ha tawn uh laeh.
20 Fria mina själ ifrå svärdet, mina ensamma ifrå hundarna.
Ka hinglu he cunghang lamkah, ka oingaih cangloeng te ui kut lamkah han huul lah.
21 Hjelp mig utu lejonens mun, och fria mig ifrån enhörningarna.
Sathueng ka lamkah kai n'khang lamtah cung ki dong lamkah kai he n'doo lah.
22 Jag vill predika ditt Namn minom brödrom; jag vill prisa dig i församlingene.
Ka manuca taengah na ming ka doek vetih namah te hlangping lakli ah kan thangthen eh.
23 Lofver Herran, I som frukten honom; honom äre all Jacobs säd, och honom vörde all Israels säd.
BOEIPA aka rhih rhoek loh amah te thangthen uh. Jakob kah tiingan boeih loh amah te oep uh lamtah Israel tiingan boeih loh amah taengah bakuep uh.
24 Ty han hafver icke föraktat eller försmått dens fattiga eländhet; och icke förskylt sitt ansigte för honom; och då han ropade till honom, hörde han det.
Mangdaeng te hnaep pawt tih citcai khaw tuei pawh. A maelhmai te anih taeng lamloh thuh pawt tih, amah taengla a pang vaengah a yaak pah.
25 Dig vill jag prisa, uti den stora församlingene; jag vill betala mitt löfte inför dem som frukta honom.
Nang lamloh hlangping pasae taengah koehnah ka khueh vetih BOEIPA aka rhih rhoek taengah ka olcaeng ka thuung ni.
26 De elände skola äta, att de mätte varda; och de som efter Herran fråga, skola prisa honom; edart hjerta skall lefva evinnerliga.
Kodo buh a caak uh vetih hah uh ni. Amah aka toem rhoek loh BOEIPA a thangthen uh ni. Nangmih kah thinko te a yoeyah la hing ni.
27 Tänke derpå alla verldenes ändar, och omvände sig till Herran; och alla Hedningars slägter tillbedje för honom.
Kho bawt kho le boeih loh a poek uh vaengah BOEIPA taengla ha bal uh vetih namtom a hui a ko boeih loh namah hmai ah bakop uh bitni.
28 Herren hafver ett rike, och han råder ibland Hedningarna.
Mangp a neh namtom taemrhai he BOEIPA hut ni.
29 Alle fete på jordene skola äta, och tillbedja; för honom skola knäböja alle de som i stoft ligga, och de der med bekymmer lefva.
Diklai kuirhang boeih loh a caak uh vetih anih hmai ah bakop uh ni. Laipi la aka suntla neh a hinglu aka hing pawt boeih khaw cungkueng uh ni.
30 Han skall få ena säd, den honom tjenar; om Herran skall man förkunna intill barnabarn.
A tii a ngan loh amah taengah tho a thueng uh vetih, thawnpuei taengah Boeipa kawng a doek ni.
31 De skola, komma och predika hans rättfärdighet de folke, som födas skall, att han det gör.
Pilnam la saii ham a cun taengla halo uh vetih BOEIPA kah duengnah te a doek uh ni.
