Psaltaren 2
1 Hvarföre vredgas Hedningarna, och folken tala så fåfängt?
Varför larma hedningarna och tänka folken fåfänglighet?
2 Konungarna på jordene resa sig upp, och herrarna rådslå med hvarannan emot Herran och hans Smorda:
Jordens konungar resa sig upp, och furstarna rådslå med varandra, mot HERREN och hans smorde:
3 Låt oss sönderslita deras bojor, och kasta deras band bort ifrån oss.
"Låt oss slita sönder deras bojor och kasta deras band ifrån oss."
4 Men den i himmelen bor, begabbar dem, och Herren bespottar dem.
Han som bor i himmelen ler, HERREN bespottar dem.
5 Han skall en gång tala med dem i sine vrede, och med sine grymhet skall han förskräcka dem.
Då talar han till dem i sin vrede, och i sin förgrymmelse förskräcker han dem:
6 Men jag hafver insatt min Konung på mitt helga berg Zion.
"Jag själv har insatt min konung på Sion, mitt heliga berg."
7 Jag vill om ett sådant sätt predika, som Herren till mig sagt hafver: Du äst min Son, i dag hafver jag födt dig.
Jag vill förtälja om vad beslutet är; HERREN sade till mig: "Du är min son, jag har i dag fött dig.
8 Äska, af mig, så vill jag gifva dig Hedningarna till arfs, och verldenes ändar till egendom.
Begär av mig, så skall jag giva dig hedningarna till arvedel och jordens ändar till egendom.
9 Du skall sönderslå dem med jernspiro; såsom lerpottor skall du sönderkrossa dem.
Du skall sönderslå dem med järnspira, såsom lerkärl skall du krossa dem."
10 Så låter nu undervisa eder, I Konungar; och låter tukta eder, I domare på jordene.
Så kommen nu till förstånd, I konungar; låten varna eder, I domare på jorden.
11 Tjener Herranom med fruktan, och fröjder eder med bäfvande.
Tjänen HERREN med fruktan, och fröjden eder med bävan.
12 Hyller Sonen, att han icke förtörnas, och I förgås på, vägenom; ty hans vrede skall snart begynna att bränna; men salige äro alle de som trösta på honom.
Hyllen sonen, så att han icke vredgas och I förgåns på eder väg; ty snart kunde hans vrede upptändas. Saliga äro alla de som taga sin tillflykt till honom.
