Psaltaren 2

1 Hvarföre vredgas Hedningarna, och folken tala så fåfängt?

Zakaj hrumé narodi in ljudstva si izmišljajo prazno?

2 Konungarna på jordene resa sig upp, och herrarna rådslå med hvarannan emot Herran och hans Smorda:

Zemlje kralji vstajajo in prvaki se posvetujejo skupaj zoper Gospoda in zoper maziljenca njegovega:

3 Låt oss sönderslita deras bojor, och kasta deras band bort ifrån oss.

Raztrgajmo njih vezí in sè sebe vrzimo njih debele vrvi!

4 Men den i himmelen bor, begabbar dem, och Herren bespottar dem.

Sedeči v nebesih se smeje; zasmehuje jih Gospod.

5 Han skall en gång tala med dem i sine vrede, och med sine grymhet skall han förskräcka dem.

Tedaj jih ogovorí v jezi svoji, in v srdu svojem jih prestraši:

6 Men jag hafver insatt min Konung på mitt helga berg Zion.

Saj sem jaz pomazilil kralja svojega ter postavil čez Sijon, gôro svetosti svoje.

7 Jag vill om ett sådant sätt predika, som Herren till mig sagt hafver: Du äst min Son, i dag hafver jag födt dig.

Oznanim naj sklep: Gospod mi je rekel: Sin si moj, jaz sem te danes rodil.

8 Äska, af mig, så vill jag gifva dig Hedningarna till arfs, och verldenes ändar till egendom.

Prosi me, in narode ti dam v posest in kraje zemlje v pravico posesti tvoje.

9 Du skall sönderslå dem med jernspiro; såsom lerpottor skall du sönderkrossa dem.

Zdrobiš jih s šibo železno; kakor prsteno posodo jih razsuješ.

10 Så låter nu undervisa eder, I Konungar; och låter tukta eder, I domare på jordene.

Zdaj torej, kralji, poslušajte; poduk sprejmite, o zemlje sodniki!

11 Tjener Herranom med fruktan, och fröjder eder med bäfvande.

V svetem strahu služite Gospodu, in radujte se v trepetu!

12 Hyller Sonen, att han icke förtörnas, och I förgås på, vägenom; ty hans vrede skall snart begynna att bränna; men salige äro alle de som trösta på honom.

Poljubite Sina, da se ne razsrdi in ne poginete na potu, ako se le kolikaj razvname jeza njegova; blagor vsem, kateri pribegajo do njega.