Psaltaren 2

1 Hvarföre vredgas Hedningarna, och folken tala så fåfängt?

Hvorfor larmer hedningene og grunder folkene på det som fåfengt er?

2 Konungarna på jordene resa sig upp, och herrarna rådslå med hvarannan emot Herran och hans Smorda:

Jordens konger reiser sig, og fyrstene rådslår sammen mot Herren og mot hans salvede:

3 Låt oss sönderslita deras bojor, och kasta deras band bort ifrån oss.

La oss sprenge deres bånd og kaste deres rep av oss!

4 Men den i himmelen bor, begabbar dem, och Herren bespottar dem.

Han som troner i himmelen, ler, Herren spotter dem.

5 Han skall en gång tala med dem i sine vrede, och med sine grymhet skall han förskräcka dem.

Så taler han til dem i sin vrede, og i sin harme forferder han dem:

6 Men jag hafver insatt min Konung på mitt helga berg Zion.

Og jeg har dog innsatt min konge på Sion, mitt hellige berg!

7 Jag vill om ett sådant sätt predika, som Herren till mig sagt hafver: Du äst min Son, i dag hafver jag födt dig.

Jeg vil kunngjøre hvad fastsatt er: Herren sa til mig: Du er min sønn, jeg har født dig idag.

8 Äska, af mig, så vill jag gifva dig Hedningarna till arfs, och verldenes ändar till egendom.

Begjær av mig! Så vil jeg gi dig hedningene til arv og jordens ender til eie.

9 Du skall sönderslå dem med jernspiro; såsom lerpottor skall du sönderkrossa dem.

Du skal knuse dem med jernstav; som en pottemakers kar skal du sønderslå dem.

10 Så låter nu undervisa eder, I Konungar; och låter tukta eder, I domare på jordene.

Og nu, I konger, gå viselig frem! La eder advare, I dommere på jorden!

11 Tjener Herranom med fruktan, och fröjder eder med bäfvande.

Tjen Herren med frykt og juble med beven!

12 Hyller Sonen, att han icke förtörnas, och I förgås på, vägenom; ty hans vrede skall snart begynna att bränna; men salige äro alle de som trösta på honom.

Kyss Sønnen, forat han ikke skal bli vred, og I gå til grunne på veien! For snart kunde hans vrede optendes. Salige er alle de som tar sin tilflukt til ham.