Psaltaren 2
1 Hvarföre vredgas Hedningarna, och folken tala så fåfängt?
Waarom woeden de heidenen, en bedenken de volken ijdelheid?
2 Konungarna på jordene resa sig upp, och herrarna rådslå med hvarannan emot Herran och hans Smorda:
De koningen der aarde stellen zich op, en de vorsten beraadslagen te zamen tegen den HEERE, en tegen Zijn Gezalfde, zeggende:
3 Låt oss sönderslita deras bojor, och kasta deras band bort ifrån oss.
Laat ons hun banden verscheuren, en hun touwen van ons werpen.
4 Men den i himmelen bor, begabbar dem, och Herren bespottar dem.
Die in den hemel woont, zal lachen; de HEERE zal hen bespotten.
5 Han skall en gång tala med dem i sine vrede, och med sine grymhet skall han förskräcka dem.
Dan zal Hij tot hen spreken in Zijn toorn, en in Zijn grimmigheid zal Hij hen verschrikken.
6 Men jag hafver insatt min Konung på mitt helga berg Zion.
Ik toch heb Mijn Koning gezalfd over Sion, den berg Mijner heiligheid.
7 Jag vill om ett sådant sätt predika, som Herren till mig sagt hafver: Du äst min Son, i dag hafver jag födt dig.
Ik zal van het besluit verhalen: de HEERE heeft tot Mij gezegd: Gij zijt Mijn Zoon, heden heb Ik U gegenereerd.
8 Äska, af mig, så vill jag gifva dig Hedningarna till arfs, och verldenes ändar till egendom.
Eis van Mij, en Ik zal de heidenen geven tot Uw erfdeel, en de einden der aarde tot Uw bezitting.
9 Du skall sönderslå dem med jernspiro; såsom lerpottor skall du sönderkrossa dem.
Gij zult hen verpletteren met een ijzeren scepter; Gij zult hen in stukken slaan als een pottenbakkersvat.
10 Så låter nu undervisa eder, I Konungar; och låter tukta eder, I domare på jordene.
Nu dan, gij koningen, handelt verstandiglijk; laat u tuchtigen, gij rechters der aarde!
11 Tjener Herranom med fruktan, och fröjder eder med bäfvande.
Dient den HEERE met vreze, en verheugt u met beving.
12 Hyller Sonen, att han icke förtörnas, och I förgås på, vägenom; ty hans vrede skall snart begynna att bränna; men salige äro alle de som trösta på honom.
Kust den Zoon, opdat Hij niet toorne, en gij op den weg vergaat, wanneer Zijn toorn maar een weinig zou ontbranden. Welgelukzalig zijn allen, die op Hem betrouwen.
