< Psaltaren 2 >

1 Hvarföre vredgas Hedningarna, och folken tala så fåfängt?
Waarom razen de volken, Bluffen de naties,
2 Konungarna på jordene resa sig upp, och herrarna rådslå med hvarannan emot Herran och hans Smorda:
Komen de koningen der aarde bijeen, Spannen de vorsten samen tegen Jahweh en zijn Gezalfde:
3 Låt oss sönderslita deras bojor, och kasta deras band bort ifrån oss.
"Laat ons hun ketens verbreken, Ons van hun boeien ontslaan!"
4 Men den i himmelen bor, begabbar dem, och Herren bespottar dem.
Die in de hemelen woont, lacht hen uit, Jahweh bespot ze;
5 Han skall en gång tala med dem i sine vrede, och med sine grymhet skall han förskräcka dem.
Dan dreigt Hij ze toornig, Doet ze rillen voor zijn gramschap:
6 Men jag hafver insatt min Konung på mitt helga berg Zion.
"Ik zelf stel Mij een koning aan, Op Sion, mijn heilige berg!"
7 Jag vill om ett sådant sätt predika, som Herren till mig sagt hafver: Du äst min Son, i dag hafver jag födt dig.
Nu wil Ik Jahweh’s beslissing verkonden; Hij heeft Mij gezegd: Gij zijt mijn Zoon; Ik heb U heden verwekt.
8 Äska, af mig, så vill jag gifva dig Hedningarna till arfs, och verldenes ändar till egendom.
Vraag Mij: dan geef Ik U de volkeren tot erfdeel, En de grenzen der aarde tot uw bezit;
9 Du skall sönderslå dem med jernspiro; såsom lerpottor skall du sönderkrossa dem.
Gij moogt ze vermorzelen met ijzeren knots, En stuk slaan als een aarden pot.
10 Så låter nu undervisa eder, I Konungar; och låter tukta eder, I domare på jordene.
Koningen, bedenkt het dus wel; Weest gewaarschuwd, wereldregeerders!
11 Tjener Herranom med fruktan, och fröjder eder med bäfvande.
Dient Jahweh in vreze; Beeft, en kust Hem de voeten!
12 Hyller Sonen, att han icke förtörnas, och I förgås på, vägenom; ty hans vrede skall snart begynna att bränna; men salige äro alle de som trösta på honom.
Anders ontsteekt Hij in toorn, en loopt gij uw verderf tegemoet, Want licht kan zijn gramschap ontvlammen. Gelukkig, wie tot Hem zijn toevlucht neemt!

< Psaltaren 2 >