Psaltaren 18
1 En Psalm, till att föresjunga, Davids, Herrans tjenares; hvilken denna visos ord talade till Herran, på den tid Herren honom hulpit hade ifrå hans fiendars hand, och ifrå Sauls hand; Och sade: Hjerteliga, kär hafver jag dig, Herre, min starkhet;
För sångmästaren; av HERRENS tjänare David, som talade till HERREN denna sångs ord, när HERREN hade räddat honom från alla hans fienders hand och ur Sauls våld. Han sade: Hjärtligen kär har jag dig, HERRE, min starkhet,
2 Herre, min klippa, min borg, min förlossare; min Gud, min tröst, den jag mig vid håller; min sköld, och min salighets horn, och mitt beskydd.
HERRE, mitt bergfäste, min borg och min räddare, min Gud, min klippa, till vilken jag tager min tillflykt, min sköld och min frälsnings horn, mitt värn.
3 Jag vill lofva och åkalla Herren; så blifver jag ifrå mina ovänner förlöst.
HERREN, den högtlovade, åkallar jag, och från mina fiender bliver jag frälst.
4 Ty dödsens band hafva, omfattat mig, och Belials bäcker förskräckt mig.
Dödens band omvärvde mig, och fördärvets strömmar förskräckte mig.
Dödsrikets band omslöto mig, dödens snaror föllo över mig. (Sheol h7585)
6 När jag är i ångest, så åkallar jag Herran, och ropar till min Gud; så hörer han mina röst af sitt tempel, och mitt rop kommer för honom till hans öron.
Men jag åkallade HERREN i min nöd och ropade till min Gud. Han hörde från sin himmelska boning min röst, och mitt rop inför honom kom till hans öron.
7 Jorden bäfvade och gaf sig, och bergens grundvalar rördes och bäfvade, då han vred var.
Då skalv jorden och bävade, och bergens grundvalar darrade; de skakades, ty hans vrede var upptänd.
8 Damb gick upp af hans näso, och förtärande eld af hans mun; så att det ljungade deraf.
Rök steg upp från hans näsa och förtärande eld från hans mun; eldsglöd ljungade från honom.
9 Han böjde himmelen, och for neder, och mörker var under hans fötter.
Och han sänkte himmelen och for ned, och töcken var under hans fötter.
10 Och han för uppå Cherub, och flög; han sväfde på vädrens vingar.
Han for på keruben och flög, han svävade på vindens vingar.
11 Hans tjäll omkring honom var mörker, och svart tjockt moln, der han inne fördold var.
Han gjorde mörker till sitt täckelse, till en hydda som omslöt honom; mörka vatten, tjocka moln.
12 Af skenet för honom delte sig skyn, med hagel och ljungande.
Av glansen framför honom veko molnen undan; hagel föll, och eldsglöd for ned.
13 Och Herren dundrade i himmelen; och den Högste lät sitt dunder ut, med hagel och ljungande.
Och HERREN dundrade i himmelen, den Högste lät höra sin röst; hagel föll, och eldsglöd for ned.
14 Han sköt sina skott, och förströdde dem; han lät fast ljunga, och förskräckte dem.
Han sköt sina pilar och förskingrade dem, ljungeldar i mängd och förvirrade dem.
15 Der såg man vattuådrorna; och jordenes grund vardt blottad, Herre, af ditt straff, af dine näsos anda och blåst.
Vattnens bäddar kommo i dagen, och jordens grundvalar blottades, för din näpst, o HERRE, för din vredes stormvind.
16 Han sände utaf höjdene, och hemtade mig; och drog mig utu stor vatten.
Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig, han drog mig upp ur de stora vattnen.
17 Han halp mig ifrå mina starka fiendar; ifrå mina hatare, som mig för mägtige voro;
Han räddade mig från min starke fiende och från mina ovänner, ty de voro mig övermäktiga.
18 De mig öfverföllo i mins motgångs tid; och Herren vardt min tröst.
De överföllo mig på min olyckas dag, men HERREN blev mitt stöd.
19 Och han förde mig ut på rymdena; han tog mig derut; ty han hade lust till mig.
Han förde mig ut på rymlig plats; han räddade mig, ty han hade behag till mig.
20 Herren gör väl emot mig, efter mina rättfärdighet; han vedergäller mig efter mina händers renhet.
HERREN lönar mig efter min rättfärdighet; efter mina händers renhet vedergäller han mig.
21 Ty jag håller Herrans vägar, och är icke ogudaktig emot min Gud.
Ty jag höll mig på HERRENS vägar och avföll icke från min Gud i ogudaktighet;
22 Ty alla hans rätter hafver jag för ögon, och hans bud kastar jag icke ifrå mig.
nej, alla hans rätter hade jag för ögonen, och hans stadgar lät jag icke vika ifrån mig.
23 Men jag; är utan vank för honom, och bevarar mig för min synd.
Så var jag ostrafflig inför honom och tog mig till vara för missgärning.
24 Derföre vedergäller mig Herren, efter mina rättfärdighet; efter mina händers renhet för hans ögon.
Därför vedergällde mig HERREN efter min rättfärdighet, efter mina händers renhet inför hans ögon.
25 Med de heliga äst du helig; och med de fromma, äst du from;
Mot den fromme bevisar du dig from, mot en ostrafflig man bevisar du dig ostrafflig.
26 Och med de rena äst du ren; och vid de afvoga ställer du dig afvog.
Mot den rene bevisar du dig ren, men mot den vrånge bevisar du dig avog.
27 Ty du hjelper det elända folket, och de höga ögon förnedrar du.
Ty du frälsar ett betryckt folk, men stolta ögon ödmjukar du.
28 Ty du upplyser mina lykto; Herren, min Gud, gör mitt mörker ljust.
Ja, du låter min lampa brinna klart; HERREN, min Gud, gör mitt mörker ljuset.
29 Ty med dig kan jag nederlägga krigsfolk, och med minom Gud öfver muren springa.
Ja, med dig kan jag nedslå härskaror, och med min Gud stormar jag murar.
30 Guds vägar äro utan vank; Herrans tal äro genomluttrad; han är en sköld allom dem som trösta uppå honom.
Guds väg är ostrafflig; HERRENS tal är luttrat. En sköld är han för alla som taga sin tillflykt till honom.
31 Ty ho är en Gud, utan Herren; eller en starker, utan vår Gud?
Ty vem är Gud förutom HERREN, och vem är en klippa utom vår Gud?
32 Gud omgjordar mig med kraft, och gör mina vägar utan vank.
Gud, du som omgjordade mig med kraft och lät min väg vara lyckosam,
33 Han gör mina fötter lika som hjortars, och sätter mig på mina höjder.
du som gjorde mina fötter såsom hindens och ställde mig på mina höjder,
34 Han lärer mina hand strida, och min arm spänna kopparbågan.
du som lärde mina händer att strida och mina armar att spänna kopparbågen!
35 Och du gifver mig dins salighets sköld, och din högra hand stärker mig; och när du förnedrar mig, gör du mig storan.
Du gav mig din frälsnings sköld, och din högra hand stödde mig, och ditt saktmod gjorde mig stor;
36 Du gör under mig rum till att gå, att mina fötter icke skola slinta.
du skaffade rum för mina steg, där jag gick, och mina fötter vacklade icke.
37 Jag vill jaga efter mina fiendar, och gripa dem; och intet omvända, tilldess jag hafver nederlagt dem.
Jag förföljde mina fiender och hann upp dem; jag vände icke tillbaka, förrän jag hade gjort ände på dem.
38 Jag skall slå dem, och de skola icke kunna mig emotstå; de måste falla under mina fötter.
Jag slog dem, så att de icke mer kunde resa sig; de föllo under mina fötter.
39 Du kan rusta mig med starkhet till strid; du kan kasta dem under mig, som sig emot mig sätta.
Du omgjordade mig med kraft till striden, du böjde mina motståndare under mig.
40 Du gifver mig mina fiendar på flyktena, att jag må förstöra mina hatare.
Mina fiender drev du på flykten för mig, och dem som hatade mig förgjorde jag.
41 De ropa, men der är ingen hjelpare: till Herran, men han svarar dem intet.
De ropade, men det fanns ingen som frälste; till HERREN, men han svarade dem icke.
42 Jag skall sönderstöta dem som stoft för vädret; jag skall bortkasta dem såsom träck på gatomen.
Och jag stötte dem sönder till stoft för vinden, jag kastade ut dem såsom orenlighet på gatan.
43 Du hjelper mig ifrå det trätosamma folket, och gör mig till ett hufvud ibland Hedningarna; ett folk, som jag intet kände, tjenar mig.
Du räddade mig ur folkets strider, du satte mig till ett huvud över hedningar; folkslag som jag ej kände blevo mina tjänare.
44 Det hörer mig med hörsam öron; men de främmande barn förneka mig.
Vid blotta ryktet hörsammade de mig; främlingar visade mig underdånighet.
45 De främmande barn försmäkta, och brytas i sina bojor.
Ja, främlingarnas mod vissnade bort; med bävan övergåvo de sina borgar.
46 Herren lefver, och lofvad vare min tröst; och mins salighets Gud varde upphöjd.
HERREN lever! Lovad vare min klippa, och upphöjd vare min frälsnings Gud!
47 Gud, som mig hämnd gifver, och tvingar folken under mig;
Gud, som har givit mig hämnd och tvingat folken under mig;
48 Den mig hjelper ifrå mina fiendar, och upphöjer mig ifrå dem, som sätta sig emot mig; du hjelper mig ifrå de vrånga.
du som har befriat mig från mina fiender och upphöjt mig över mina motståndare, räddat mig från våldets man!
49 Derföre vill jag tacka dig, Herre, ibland Hedningarna, och lofsjunga dino Namne;
Fördenskull vill jag tacka dig bland hedningarna, HERRE, och lovsjunga ditt namn.
50 Den sinom Konung stor salighet bevisar, och gör sinom smorda godt; David, och hans säd evinnerliga.
Ty du giver din konung stor seger och gör nåd mot din smorde, mot David och hans säd till evig tid.
