Psaltaren 17

1 En bön Davids. Herre, hör rätthetena; gif akt uppå mitt rop, förnim mina bön, den icke utaf en falsk mun går.

2 Tala du i mine sak, och se du uppå hvad rätt är.

3 Du pröfvar mitt hjerta, och besöker det om nattena, och ransakar mig, och finner intet; jag hafver satt mig före, att min mun icke öfverträda skall.

4 Jag förvarar mig i dina läppars orde, för menniskors gerningar, på mördarens väg.

5 Behåll min gång på dinom stigom, att min steg icke slinta.

6 Jag ropar till dig, att du Gud ville höra, mig; böj din öron till mig, hör mitt tal.

7 Bevisa, dina underliga godhet, du, deras Frälsare, som trösta uppå dig, emot dem som sig emot dina högra hand sätta.

8 Bevara mig såsom en ögnasten; beskärma mig under dina vingars skugga;

9 För de ogudaktiga, som mig förhärja; för mina ovänner, som efter mina själ stå allt omkring.

10 Deras fete hålla tillsamman; de tala med sin mun stor ord.

11 Hvar vi gå, så äro de kringom oss; sina ögon ställa de derefter, att de måga slå oss till jordena;

12 Såsom ett lejon, som rof begärar; såsom ett ungt lejon, som i kulone sitter.

13 Herre, statt upp, öfverfall honom, och nederslå honom; undsätt mina själ ifrå de ogudaktiga, med ditt svärd;

14 Ifrå dine hands menniskom, Herre, ifrå denne verldenes menniskom, hvilka sin del hafva medan de lefva; dem du buken fyller med dina håfvor; de der barn nog hafva, och låta sina återlefvor sinom barnom.

15 Men jag vill skåda ditt ansigte i rättfärdighet; jag vill mätt varda, när jag uppvakar efter ditt beläte.