Psaltaren 17
1 En bön Davids. Herre, hör rätthetena; gif akt uppå mitt rop, förnim mina bön, den icke utaf en falsk mun går.
En Bøn af David. HERRE, hør en retfærdig Sag, lyt til min Klage, laan Øre til Bøn fra svigløse Læber!
2 Tala du i mine sak, och se du uppå hvad rätt är.
Fra dig skal min Ret udgaa, thi hvad ret er, ser dine Øjne.
3 Du pröfvar mitt hjerta, och besöker det om nattena, och ransakar mig, och finner intet; jag hafver satt mig före, att min mun icke öfverträda skall.
Prøv mit Hjerte, se efter om Natten, ransag mig, du finder ej Svig hos mig.
4 Jag förvarar mig i dina läppars orde, för menniskors gerningar, på mördarens väg.
Ej synded min Mund, hvad end Mennesker gjorde; ved dine Læbers Ord vogted jeg mig for Voldsmænds Veje;
5 Behåll min gång på dinom stigom, att min steg icke slinta.
mine Skridt har holdt dine Spor, jeg vaklede ej paa min Gang.
6 Jag ropar till dig, att du Gud ville höra, mig; böj din öron till mig, hör mitt tal.
Jeg raaber til dig, thi du svarer mig, Gud, bøj Øret til mig, hør paa mit Ord!
7 Bevisa, dina underliga godhet, du, deras Frälsare, som trösta uppå dig, emot dem som sig emot dina högra hand sätta.
Vis dig underfuldt naadig, du Frelser for dem, der tyr til din højre for Fjender!
8 Bevara mig såsom en ögnasten; beskärma mig under dina vingars skugga;
Vogt mig som Øjestenen, skjul mig i dine Vingers Skygge
9 För de ogudaktiga, som mig förhärja; för mina ovänner, som efter mina själ stå allt omkring.
for gudløse, der øver Vold imod mig, glubske Fjender, som omringer mig;
10 Deras fete hålla tillsamman; de tala med sin mun stor ord.
de har lukket deres Hjerte med Fedt, deres Mund fører Hovmodstale.
11 Hvar vi gå, så äro de kringom oss; sina ögon ställa de derefter, att de måga slå oss till jordena;
De omringer os, overalt hvor vi gaar, de sigter paa at slaa os til Jorden.
12 Såsom ett lejon, som rof begärar; såsom ett ungt lejon, som i kulone sitter.
De er som den rovgridske Løve, den unge Løve, der ligger paa Lur.
13 Herre, statt upp, öfverfall honom, och nederslå honom; undsätt mina själ ifrå de ogudaktiga, med ditt svärd;
Rejs dig, HERRE, træd ham i Møde, kast ham til Jorden, fri med dit Sværd min Sjæl fra den gudløses Vold,
14 Ifrå dine hands menniskom, Herre, ifrå denne verldenes menniskom, hvilka sin del hafva medan de lefva; dem du buken fyller med dina håfvor; de der barn nog hafva, och låta sina återlefvor sinom barnom.
fra Mændene, HERRE, med din Haand, fra dødelige Mænd — lad dem faa deres Del i levende Live! Fyld deres Bug med dit Forraad af Vrede, lad Børnene mættes dermed og efterlade deres Børn, hvad de levner!
15 Men jag vill skåda ditt ansigte i rättfärdighet; jag vill mätt varda, när jag uppvakar efter ditt beläte.
Men jeg skal i Retfærd skue dit Aasyn, mættes ved din Skikkelse, naar jeg vaagner.
