Psaltaren 147
1 Lofver Herran; ty att lofva vår Gud är en kostelig ting; det lofvet är ljufligit och dägeligit.
Ⱨǝmdusana! Yaⱨni mǝdⱨiyilǝnglar! Bǝrⱨǝⱪ, bundaⱪ ⱪilix xerindur; Hudayimizni küylǝnglar! Mǝdⱨiyǝ oⱪux insanƣa yarixidu.
2 Herren bygger Jerusalem, och sammanhemtar de fördrefna i Israel.
Pǝrwǝrdigar Yerusalemni bina ⱪilmaⱪta; Israilning sürgün ⱪilinƣanlirini U yiƣip kelidu;
3 Han helar dem som ett förkrossadt hjerta hafva, och förbinder deras sveda.
U kɵngli sunuⱪlarni dawalaydu; Ularning yarilirini tangidu.
4 Han räknar stjernorna, och nämner dem alla vid namn.
U yultuzlarning sanini sanaydu; Ularning ⱨǝmmisigǝ bir-birlǝp isim ⱪoyidu.
5 Vår Herre är stor, och stor är hans magt; och det är obegripeligit, huru han regerar.
Uluƣdur Rǝbbimiz, zor ⱪudrǝtliktur; Uning qüxinixi qǝksizdur.
6 Herren upprättar de elända, och slår de ogudaktiga till jordena.
Pǝrwǝrdigar yawax mɵminlǝrni yɵlǝp kɵtüridu; Rǝzillǝrni yǝrgiqǝ tɵwǝn ⱪilidu.
7 Sjunger till skiftes Herranom med tacksägelse, och lofver vår Gud med harpo;
Pǝrwǝrdigarƣa tǝxǝkkürlǝr bilǝn nahxa eytinglar; Küylǝrni qiltarƣa tǝngxǝp eytinglar!
8 Den himmelen med skyar betäcker, och gifver regn på jordena; den gräs på bergen växa låter;
U asmanni bulutlar bilǝn ⱪaplitidu, Zeminƣa yamƣurni bekitidu, Taƣlarda ot-qɵplǝrni ɵstüridu;
9 Den boskapenom sitt foder gifver; dem unga korpomen, som ropa till honom.
Mallarƣa ozuⱪ, Taƣ ⱪaƣisining qüjiliri zarliƣanda, ularƣa ozuⱪ beridu;
10 Han hafver inga lust till hästars starkhet; icke heller behag till någors mans ben.
At küqidin U zoⱪ almaydu; Adǝmning qǝbdǝs putlirini hursǝnlik dǝp bilmǝydu;
11 Herren hafver behag till dem som frukta honom; dem som uppå hans godhet hoppas.
Pǝrwǝrdigar bǝlki Ɵzidin ǝyminidiƣanlarni, Ɵzining ɵzgǝrmǝs muⱨǝbbitigǝ ümid baƣliƣanlarni hursǝnlik dǝp bilidu.
12 Prisa, Jerusalem, Herran; lofva, Zion, din Gud.
Pǝrwǝrdigarni mahtanglar, i Yerusalem; Hudayingni mǝdⱨiyilǝ, i Zion.
13 Ty han gör bommarna fasta för dina portar, och välsignar din barn i dig.
Qünki U dǝrwaziliringning taⱪaⱪlirini mǝⱨkǝm ⱪilidu; Seningdǝ turuwatⱪan pǝrzǝntliringgǝ bǝht-bǝrikǝt bǝrdi.
14 Han skaffar dinom gränsom frid, och mättar dig med bästa hvete.
U qǝt-qegraliringda aram-tinqliⱪ yürgüzidu, Seni buƣdayning esili bilǝn ⱪanaǝtlǝndüridu.
15 Han sänder sitt tal uppå jordena; hans ord löper snarliga.
U Ɵz ǝmr-bexarǝtlirini yǝr yüzigǝ ǝwǝtidu; Uning sɵz-kalami intayin tez yügüridu.
16 Han gifver snö såsom ull; han strör rimfrost såsom asko.
U aⱪ ⱪarni yungdǝk beridu, Ⱪirawni küllǝrdǝk tarⱪitidu.
17 Han kastar sitt hagel såsom betar. Ho kan blifva för hans frost?
Uning muzini nan uwaⱪliridǝk ⱪilip parqiliwetidu; Uning soƣuⱪi aldida kim turalisun?
18 Han säger, så försmälter det; han låter sitt väder blåsa, så töar det upp.
U sɵzini ǝwǝtip, ularni eritidu; Uning xamilini qiⱪirip, sularni aⱪⱪuzidu.
19 Han kungör Jacob sitt ord, Israel sina seder och rätter.
U Ɵz sɵz-kalamini Yaⱪupⱪa, Bǝlgilimilirini ⱨǝm ⱨɵkümlirini Israilƣa ayan ⱪilidu;
20 Så gör han ingom Hedningom; ej heller låter dem veta sina rätter. Halleluja.
U baxⱪa ⱨeqbir ǝlgǝ mundaⱪ muamilǝ ⱪilmiƣandur; Uning ⱨɵkümlirini bolsa, ular bilip baⱪⱪan ǝmǝs. Ⱨǝmdusana!
