Psaltaren 147
1 Lofver Herran; ty att lofva vår Gud är en kostelig ting; det lofvet är ljufligit och dägeligit.
Hvalite Gospoda; ker dobro je prepevati Bogu našemu; ker prijetno, spodobno je hvaljenje.
2 Herren bygger Jerusalem, och sammanhemtar de fördrefna i Israel.
Zidar Jeruzalema Gospod, Izraelce zbira razkropljene.
3 Han helar dem som ett förkrossadt hjerta hafva, och förbinder deras sveda.
On ozdravlja potrte v srci in obvezuje v njih bolečinah.
4 Han räknar stjernorna, och nämner dem alla vid namn.
Prešteva zvezd število, kliče jih, kolikor jih je, po imenih.
5 Vår Herre är stor, och stor är hans magt; och det är obegripeligit, huru han regerar.
Velik je Gospod, Bog naš, in mnoga moč njegova, razumnost njegova brezmerna.
6 Herren upprättar de elända, och slår de ogudaktiga till jordena.
Krotke podpira Gospod, hudobne potiska noter do tal.
7 Sjunger till skiftes Herranom med tacksägelse, och lofver vår Gud med harpo;
Pojte hvalne pesmi Gospodu, na strune prepevajte našemu Bogu.
8 Den himmelen med skyar betäcker, och gifver regn på jordena; den gräs på bergen växa låter;
On zagrinja z gostimi oblaki nebesa; dež napravlja zemlji, daje, da seno rodevajo gore.
9 Den boskapenom sitt foder gifver; dem unga korpomen, som ropa till honom.
Živež svoj daje živini, mladim krokarjem, ki čivkajo.
10 Han hafver inga lust till hästars starkhet; icke heller behag till någors mans ben.
Moči konjeve se ne veseli, stegna odličnega moža mu niso po volji;
11 Herren hafver behag till dem som frukta honom; dem som uppå hans godhet hoppas.
Po volji so Gospodu boječi se njega, kateri imajo nado v milosti njegovi.
12 Prisa, Jerusalem, Herran; lofva, Zion, din Gud.
S hvalo slávi Jeruzalem Gospoda, hvali Boga svojega, o Sijon.
13 Ty han gör bommarna fasta för dina portar, och välsignar din barn i dig.
Ker zapahe tvojih vrát utrjuje, sinove tvoje blagoslavlja sredi tebe.
14 Han skaffar dinom gränsom frid, och mättar dig med bästa hvete.
Mir daje pokrajinam tvojim, z mozgom pšenice te siti.
15 Han sänder sitt tal uppå jordena; hans ord löper snarliga.
Ko pošlje govor svoj na zemljo, urno izteče beseda njegova.
16 Han gifver snö såsom ull; han strör rimfrost såsom asko.
Sneg daje kakor volno, slano razsiplje kakor pepél.
17 Han kastar sitt hagel såsom betar. Ho kan blifva för hans frost?
Led svoj meče dol, kakor koščke; pred mrazom njegovim kdo prebije?
18 Han säger, så försmälter det; han låter sitt väder blåsa, så töar det upp.
Besedo svojo pošlje in jih raztaja; kakor hitro pihne veter svoj, iztekó vodé.
19 Han kungör Jacob sitt ord, Israel sina seder och rätter.
Besede svoje naznanja Jakobu; postave svoje in pravice svoje Izraelu.
20 Så gör han ingom Hedningom; ej heller låter dem veta sina rätter. Halleluja.
Ni storil tako nobenemu narodu; zatorej ne poznajo tistih pravic. Aleluja.
