Psaltaren 147
1 Lofver Herran; ty att lofva vår Gud är en kostelig ting; det lofvet är ljufligit och dägeligit.
Aleluja! Hvalite Jahvu jer je dobar, pjevajte Bogu našem jer je sladak; svake hvale on je dostojan!
2 Herren bygger Jerusalem, och sammanhemtar de fördrefna i Israel.
Jahve gradi Jeruzalem, sabire raspršene Izraelce.
3 Han helar dem som ett förkrossadt hjerta hafva, och förbinder deras sveda.
On liječi one koji su srca skršena i povija rane njihove.
4 Han räknar stjernorna, och nämner dem alla vid namn.
On određuje broj zvijezda, svaku njezinim imenom naziva.
5 Vår Herre är stor, och stor är hans magt; och det är obegripeligit, huru han regerar.
Velik je naš Gospodin i svesilan, nema mjere mudrosti njegovoj.
6 Herren upprättar de elända, och slår de ogudaktiga till jordena.
Jahve pridiže ponizne, zlotvore do zemlje snizuje.
7 Sjunger till skiftes Herranom med tacksägelse, och lofver vår Gud med harpo;
Pjevajte Jahvi pjesmu zahvalnu, svirajte na citari Bogu našem!
8 Den himmelen med skyar betäcker, och gifver regn på jordena; den gräs på bergen växa låter;
Oblacima on prekriva nebesa i zemlji kišu sprema; daje da po bregovima raste trava i bilje na službu čovjeku.
9 Den boskapenom sitt foder gifver; dem unga korpomen, som ropa till honom.
On stoci hranu daje i mladim gavranima kada grakću.
10 Han hafver inga lust till hästars starkhet; icke heller behag till någors mans ben.
Za konjsku snagu on ne mari nit' mu se mile bedra čovječja.
11 Herren hafver behag till dem som frukta honom; dem som uppå hans godhet hoppas.
Mili su Jahvi oni koji se njega boje, koji se uzdaju u dobrotu njegovu.
12 Prisa, Jerusalem, Herran; lofva, Zion, din Gud.
Slavi Jahvu, Jeruzaleme, hvali Boga svoga, Sione!
13 Ty han gör bommarna fasta för dina portar, och välsignar din barn i dig.
On učvrsti zasune vrata tvojih, blagoslovi u tebi tvoje sinove.
14 Han skaffar dinom gränsom frid, och mättar dig med bästa hvete.
On dade mir granicama tvojim, pšenicom te hrani najboljom.
15 Han sänder sitt tal uppå jordena; hans ord löper snarliga.
Besjedu svoju šalje na zemlju, brzo trči riječ njegova.
16 Han gifver snö såsom ull; han strör rimfrost såsom asko.
Kao vunu snijeg razbacuje, prosipa mraz poput pepela.
17 Han kastar sitt hagel såsom betar. Ho kan blifva för hans frost?
On sipa grÓad kao zalogaje, voda mrzne od njegove studeni.
18 Han säger, så försmälter det; han låter sitt väder blåsa, så töar det upp.
Riječ svoju pošalje i vode se tope; dunu vjetrom i vode otječu.
19 Han kungör Jacob sitt ord, Israel sina seder och rätter.
Riječ svoju on objavi Jakovu, odluke svoje i zakone Izraelu.
20 Så gör han ingom Hedningom; ej heller låter dem veta sina rätter. Halleluja.
Ne učini tako nijednom narodu: nijednom naredbe svoje ne objavi! Aleluja!
