Psaltaren 146

1 Halleluja. Lofva Herran, min själ.

2 Jag vill lofva Herran, så länge jag lefver, och lofsjunga minom Gud, så länge jag här är.

3 Förlåter eder icke uppå Förstar; de äro menniskor, de kunna intet hjelpa.

4 Ty menniskones ande måste sin väg, och hon måste åter till jord varda; då äro förtappade alle hennes anslag.

5 Säll är den, hvilkens hjelp Jacobs Gud är; hvilkens hopp på Herran hans Gud står;

6 Den himmelen, jordena, hafvet och allt det derinne är, gjort hafver; den tro håller evinnerliga;

7 Den rätt skaffar dem som våld lida: den de hungroga spisar. Herren löser de fångna.

8 Herren gör de blinda seende; Herren upprättar de som nederslagne äro; Herren älskar de rättfärdiga.

9 Herren bevarar de främlingar och faderlösa, och uppehåller enkorna, och tillbakavänder de ogudaktigas väg.

10 Herren är Konung evinnerliga, din Gud, Zion, förutan ända. Halleluja.