Psaltaren 146

1 Halleluja. Lofva Herran, min själ.

Halleluja! Mi sjæl, lova Herren!

2 Jag vill lofva Herran, så länge jag lefver, och lofsjunga minom Gud, så länge jag här är.

Eg vil lova Herren so lenge eg liver, syngja lov for min Gud medan eg er til.

3 Förlåter eder icke uppå Förstar; de äro menniskor, de kunna intet hjelpa.

Set ikkje lit til hovdingar, til ein menneskjeson som ikkje kann hjelpa.

4 Ty menniskones ande måste sin väg, och hon måste åter till jord varda; då äro förtappade alle hennes anslag.

Fer hans ande ut, so vender han attende til si jord, den dagen er det ute med hans tankar.

5 Säll är den, hvilkens hjelp Jacobs Gud är; hvilkens hopp på Herran hans Gud står;

Sæl er den som hev Jakobs Gud til hjelp, som vonar på Herren, sin Gud!

6 Den himmelen, jordena, hafvet och allt det derinne är, gjort hafver; den tro håller evinnerliga;

han som hev skapa himmel og jord, havet og alt som i deim er, han som er trufast til æveleg tid,

7 Den rätt skaffar dem som våld lida: den de hungroga spisar. Herren löser de fångna.

han som gjev dei nedtyngde rett, han som gjev dei hungrige brød. Herren løyser dei bundne.

8 Herren gör de blinda seende; Herren upprättar de som nederslagne äro; Herren älskar de rättfärdiga.

Herren opnar augo på dei blinde, Herren reiser dei nedbøygde, Herren elskar dei rettferdige,

9 Herren bevarar de främlingar och faderlösa, och uppehåller enkorna, och tillbakavänder de ogudaktigas väg.

Herren varar dei framande, farlause og enkjor held han uppe, men han villar vegen for dei ugudlege.

10 Herren är Konung evinnerliga, din Gud, Zion, förutan ända. Halleluja.

Herren skal vera konge æveleg, din Gud, Sion, frå ætt til ætt. Halleluja!