Psaltaren 146

1 Halleluja. Lofva Herran, min själ.

Halleluja! Min sjel, lov Herren!

2 Jag vill lofva Herran, så länge jag lefver, och lofsjunga minom Gud, så länge jag här är.

Jeg vil love Herren så lenge jeg lever; jeg vil lovsynge min Gud så lenge jeg er til.

3 Förlåter eder icke uppå Förstar; de äro menniskor, de kunna intet hjelpa.

Sett ikke eders lit til fyrster, til et menneskebarn, hos hvem det ikke er frelse!

4 Ty menniskones ande måste sin väg, och hon måste åter till jord varda; då äro förtappade alle hennes anslag.

Farer hans ånd ut, så vender han tilbake til sin jord; på den samme dag er det forbi med hans tankes råd.

5 Säll är den, hvilkens hjelp Jacobs Gud är; hvilkens hopp på Herran hans Gud står;

Salig er den hvis hjelp er Jakobs Gud, hvis håp står til Herren, hans Gud,

6 Den himmelen, jordena, hafvet och allt det derinne är, gjort hafver; den tro håller evinnerliga;

som gjorde himmel og jord, havet og alt hvad i dem er, som er trofast til evig tid,

7 Den rätt skaffar dem som våld lida: den de hungroga spisar. Herren löser de fångna.

som hjelper de undertrykte til deres rett, som gir de hungrige brød. Herren løser de bundne,

8 Herren gör de blinda seende; Herren upprättar de som nederslagne äro; Herren älskar de rättfärdiga.

Herren åpner de blindes øine, Herren opreiser de nedbøiede, Herren elsker de rettferdige,

9 Herren bevarar de främlingar och faderlösa, och uppehåller enkorna, och tillbakavänder de ogudaktigas väg.

Herren bevarer de fremmede; farløse og enker holder han oppe, men de ugudeliges vei gjør han kroket.

10 Herren är Konung evinnerliga, din Gud, Zion, förutan ända. Halleluja.

Herren skal være konge evindelig, din Gud, Sion, fra slekt til slekt. Halleluja!