Psaltaren 146

1 Halleluja. Lofva Herran, min själ.

Alleluja! Slavē To Kungu, mana dvēsele.

2 Jag vill lofva Herran, så länge jag lefver, och lofsjunga minom Gud, så länge jag här är.

Es slavēšu To Kungu, kamēr dzīvošu, es dziedāšu savam Dievam, kamēr vēl še būšu.

3 Förlåter eder icke uppå Förstar; de äro menniskor, de kunna intet hjelpa.

Nepaļaujaties uz lieliem kungiem, uz cilvēku bērniem, kas nekā nevar palīdzēt.

4 Ty menniskones ande måste sin väg, och hon måste åter till jord varda; då äro förtappade alle hennes anslag.

Cilvēka garam jāiziet, viņam jāpaliek atkal zemes kārtā, tai dienā visi viņa nodomi iet bojā.

5 Säll är den, hvilkens hjelp Jacobs Gud är; hvilkens hopp på Herran hans Gud står;

Svētīgs tas, kam Jēkaba Dievs par palīgu un kam cerība stāv uz To Kungu, savu Dievu!

6 Den himmelen, jordena, hafvet och allt det derinne är, gjort hafver; den tro håller evinnerliga;

Viņš debesis un zemi radījis, jūru un visu, kas tur iekšā; Viņš uzticību tur mūžīgi.

7 Den rätt skaffar dem som våld lida: den de hungroga spisar. Herren löser de fångna.

Viņš tiesu nes tiem, kas varas darbus cieš, dod maizi izsalkušiem. Tas Kungs atsvabina cietumniekus.

8 Herren gör de blinda seende; Herren upprättar de som nederslagne äro; Herren älskar de rättfärdiga.

Tas Kungs atdara akliem acis, Tas Kungs uzceļ nospiestus; Tas Kungs mīļo taisnus.

9 Herren bevarar de främlingar och faderlösa, och uppehåller enkorna, och tillbakavänder de ogudaktigas väg.

Tas Kungs pasargā svešiniekus un bāriņus un uztur atraitnes, bet bezdievīgiem Viņš ceļus samaitā.

10 Herren är Konung evinnerliga, din Gud, Zion, förutan ända. Halleluja.

Tas Kungs valdīs mūžīgi, tavs Dievs, ak Ciāna, līdz radu radiem. Alleluja!