Psaltaren 146

1 Halleluja. Lofva Herran, min själ.

Min Sjæl! lov Herren!

2 Jag vill lofva Herran, så länge jag lefver, och lofsjunga minom Gud, så länge jag här är.

Jeg vil love Herren, medens jeg lever, jeg vil synge min Gud Psalmer, medens jeg er til.

3 Förlåter eder icke uppå Förstar; de äro menniskor, de kunna intet hjelpa.

Forlader eder ikke paa Fyrster, paa et Menneskes Barn, hos hvem der ingen Frelse er.

4 Ty menniskones ande måste sin väg, och hon måste åter till jord varda; då äro förtappade alle hennes anslag.

Hans Aand udfarer, han vender tilbage til sit Støv; paa den Dag er det forbi med hans stolte Anslag.

5 Säll är den, hvilkens hjelp Jacobs Gud är; hvilkens hopp på Herran hans Gud står;

Salig er den, hvis Hjælp Jakobs Gud er, hvis Haab er til Herren hans Gud;

6 Den himmelen, jordena, hafvet och allt det derinne är, gjort hafver; den tro håller evinnerliga;

som gjorde Himmelen og Jorden, Havet og alt det, som der er i dem, han, som bliver Sandhed tro evindelig;

7 Den rätt skaffar dem som våld lida: den de hungroga spisar. Herren löser de fångna.

som skaffer dem Ret, der lide Vold, som giver de hungrige Brød; Herren løser de bundne.

8 Herren gör de blinda seende; Herren upprättar de som nederslagne äro; Herren älskar de rättfärdiga.

Herren aabner de blindes Øjne; Herren oprejser de nedbøjede; Herren elsker de retfærdige.

9 Herren bevarar de främlingar och faderlösa, och uppehåller enkorna, och tillbakavänder de ogudaktigas väg.

Herren bevarer de fremmede; han opholder faderløse og Enker, men forvender de ugudeliges Vej.

10 Herren är Konung evinnerliga, din Gud, Zion, förutan ända. Halleluja.

Herren skal regere evindelig, din Gud, o Zion! fra Slægt til Slægt. Halleluja!