Psaltaren 144

1 En Psalm Davids. Lofvad vare Herren, min tröst, den mina händer lärer strida, och mina finger örliga;

Salmo de David. BENDITO sea Jehová, mi roca, que enseña mis manos á la batalla, y mis dedos á la guerra:

2 Min barmhertighet och min borg, mitt beskärm och min hjelpare, min sköld, på den jag tröster; den mitt folk under mig tvingar;

Misericordia mía y mi castillo, altura mía y mi libertador, escudo mío, en quien he confiado; el que allana mi pueblo delante de mí.

3 Herre, hvad är menniskan, att du så låter dig vårda om henne; och menniskones son, att du så aktar uppå honom?

Oh Jehová, ¿qué es el hombre, para que de él conozcas? ¿ó el hijo del hombre, para que lo estimes?

4 Är dock menniskan lika som intet. Hennes tid går bort såsom en skugge.

El hombre es semejante á la vanidad: sus días son como la sombra que pasa.

5 Herre, böj din himmel, och stig härned; tag uppå bergen, att de ryka.

Oh Jehová, inclina tus cielos y desciende: toca los montes, y humeen.

6 Låt ljunga, och förströ dem; skjut dina skott, och förskräck dem.

Despide relámpagos, y disípalos; envía tus saetas, y contúrbalos.

7 Sänd dina hand af höjdene, och förlossa mig, och fräls mig ifrå stor vatten, ifrå de främmande barnas händer;

Envía tu mano desde lo alto; redímeme, y sácame de las muchas aguas, de la mano de los hijos extraños;

8 Hvilkas lära är onyttig, och deras gerningar falska.

Cuya boca habla vanidad, y su diestra es diestra de mentira.

9 Gud, jag vill sjunga dig en ny viso; jag vill spela dig på psaltare af tio stränger;

Oh Dios, á ti cantaré canción nueva: con salterio, con decacordio cantaré á ti.

10 Du, som gifver Konungomen seger, och förlöser din tjenare David ifrå dens ondas mordsvärd.

Tú, el que da salud á los reyes, el que redime á David su siervo de maligna espada.

11 Förlös mig ock, och hjelp mig ifrå de främmande barnas hand; hvilkas lära är onyttig, och deras gerningar falska;

Redímeme, y sálvame de mano de los hijos extraños, cuya boca habla vanidad, y su diestra es diestra de mentira.

12 Att våre söner måga uppväxa i deras ungdom, såsom plantor; och våra döttrar, såsom beprydde svalar, såsom palats;

Que nuestros hijos sean como plantas crecidas en su juventud; nuestras hijas como las esquinas labradas á manera de [las de] un palacio;

13 Och våra visthus fulle vara, de der spisning utgifva kunna, den ena efter den andra; att våra får måga bära tusend och hundrade tusend, i våra afvelsgårdar;

Nuestros graneros llenos, provistos de toda suerte [de grano]; nuestros ganados, que paran á millares y diez millares en nuestras plazas:

14 Att våre oxar måga mycket arbete göra; att ingen skade, ingen olycka eller klagan på våra gator är.

[Que] nuestros bueyes estén fuertes para el trabajo; [que] no [tengamos] asalto, ni [que hacer] salida, ni grito de alarma en nuestras plazas.

15 Saligt är det folk, hvilko alltså går; men saligt är det folk, hvilkets Gud Herren är.

Bienaventurado el pueblo que tiene esto: bienaventurado el pueblo cuyo Dios es Jehová.