< Psaltaren 144 >
1 En Psalm Davids. Lofvad vare Herren, min tröst, den mina händer lärer strida, och mina finger örliga;
Davidova. Blagoslovljen bodi Gospod, skala moja, kateri uči boj roke moje, prste moje vojsko;
2 Min barmhertighet och min borg, mitt beskärm och min hjelpare, min sköld, på den jag tröster; den mitt folk under mig tvingar;
Milost moja in grad moj; višava moja in rešitelj moj: pomočnik, ščit moj, do katerega pribegam, ki mi podložno dela ljudstvo moje.
3 Herre, hvad är menniskan, att du så låter dig vårda om henne; och menniskones son, att du så aktar uppå honom?
Gospod, kaj je človek, da ga spoznaš, sin umrjoči, da se zmeniš zanj?
4 Är dock menniskan lika som intet. Hennes tid går bort såsom en skugge.
Človek je podoben ničemurnosti, dnevi njegovi so kakor mimo gredočega senca.
5 Herre, böj din himmel, och stig härned; tag uppå bergen, att de ryka.
Gospod, nagni nebesa svoja ter stopi dol; dotakni so tistih gorâ, in kadé se naj.
6 Låt ljunga, och förströ dem; skjut dina skott, och förskräck dem.
Strelo zaženi in razkropi jih; proži pušice svoje in izbegaj jih.
7 Sänd dina hand af höjdene, och förlossa mig, och fräls mig ifrå stor vatten, ifrå de främmande barnas händer;
Iztegni roko svojo z višave; reši me in otmi me iz mnogih vodâ, iz tujcev roke.
8 Hvilkas lära är onyttig, och deras gerningar falska.
Njih usta govoré nično, in njih desnica je krivičnosti desnica.
9 Gud, jag vill sjunga dig en ny viso; jag vill spela dig på psaltare af tio stränger;
Bog, novo pesem bodem ti pel; na deseterostrunje bodem ti prepeval.
10 Du, som gifver Konungomen seger, och förlöser din tjenare David ifrå dens ondas mordsvärd.
Tebi, ki daješ blaginjo kraljem, otimaš Davida, hlapca svojega, od hudobnega meča.
11 Förlös mig ock, och hjelp mig ifrå de främmande barnas hand; hvilkas lära är onyttig, och deras gerningar falska;
Réši me in otmi me iz tujcev roke, katerih usta govoré nično, in njih desnica je krivičnosti desnica.
12 Att våre söner måga uppväxa i deras ungdom, såsom plantor; och våra döttrar, såsom beprydde svalar, såsom palats;
Da bodo sinovi naši kakor rastline dobro zrejene v nežni dobi svoji, in hčere naše kakor vogelni kameni obdelani v svetišči.
13 Och våra visthus fulle vara, de der spisning utgifva kunna, den ena efter den andra; att våra får måga bära tusend och hundrade tusend, i våra afvelsgårdar;
Žitnice naše polne naj dajo obilen živež; naše ovce naj tisočero rodévajo, tisočkrat naj bodo pomnožene v stajah naših.
14 Att våre oxar måga mycket arbete göra; att ingen skade, ingen olycka eller klagan på våra gator är.
In voli naši predebeli; nič napada, nič izpada, in tožbe naj ne bode v ulicah naših.
15 Saligt är det folk, hvilko alltså går; men saligt är det folk, hvilkets Gud Herren är.
Blagor onemu ljudstvu, kateremu se tako godi; blagor ljudstvu, kogar Bog je Gospod.