Psaltaren 144

1 En Psalm Davids. Lofvad vare Herren, min tröst, den mina händer lärer strida, och mina finger örliga;

2 Min barmhertighet och min borg, mitt beskärm och min hjelpare, min sköld, på den jag tröster; den mitt folk under mig tvingar;

3 Herre, hvad är menniskan, att du så låter dig vårda om henne; och menniskones son, att du så aktar uppå honom?

4 Är dock menniskan lika som intet. Hennes tid går bort såsom en skugge.

5 Herre, böj din himmel, och stig härned; tag uppå bergen, att de ryka.

6 Låt ljunga, och förströ dem; skjut dina skott, och förskräck dem.

7 Sänd dina hand af höjdene, och förlossa mig, och fräls mig ifrå stor vatten, ifrå de främmande barnas händer;

8 Hvilkas lära är onyttig, och deras gerningar falska.

9 Gud, jag vill sjunga dig en ny viso; jag vill spela dig på psaltare af tio stränger;

10 Du, som gifver Konungomen seger, och förlöser din tjenare David ifrå dens ondas mordsvärd.

11 Förlös mig ock, och hjelp mig ifrå de främmande barnas hand; hvilkas lära är onyttig, och deras gerningar falska;

12 Att våre söner måga uppväxa i deras ungdom, såsom plantor; och våra döttrar, såsom beprydde svalar, såsom palats;

13 Och våra visthus fulle vara, de der spisning utgifva kunna, den ena efter den andra; att våra får måga bära tusend och hundrade tusend, i våra afvelsgårdar;

14 Att våre oxar måga mycket arbete göra; att ingen skade, ingen olycka eller klagan på våra gator är.

15 Saligt är det folk, hvilko alltså går; men saligt är det folk, hvilkets Gud Herren är.