Psaltaren 142

1 En undervisning Davids, till att bedja, då han uti kulone var. Jag ropar till Herran med mine röst, och beder Herran med mine röst.

Maschil of David; A Prayer when he was in the cave. I cried to the LORD with my voice; with my voice to the LORD I made my supplication.

2 Jag utgjuter mitt tal för honom, och gifver honom mina nöd före.

I poured out my complaint before him; I showed before him my trouble.

3 När min ande i ångest är, så låter du dig vårda om mig. De sätta för mig snaror på vägen, der jag går.

When my spirit was overwhelmed within me, then thou knewest my path. In the way in which I walked have they secretly laid a snare for me.

4 Skåda på högra handena; och se, der vill ingen känna mig. Jag kan icke undfly; ingen låter sig vårda om mine själ.

I looked on my right hand, and beheld, but there was no man that would know me: refuge failed me; no man cared for my soul.

5 Herre, till dig ropar jag, och säger: Du äst mitt hopp, min del uti de lefvandes land.

I cried to thee, O LORD: I said, Thou art my refuge and my portion in the land of the living.

6 Akta uppå min klagan; ty jag varder svårliga plågad. Hjelp mig ifrå mina förföljare; ty de äro mig för mägtige.

Attend to my cry; for I am brought very low: deliver me from my persecutors; for they are stronger than I.

7 För mina själ utu fångahuset, att jag må tacka ditt Namn. De rättfärdige skola församla sig till mig, när du väl emot mig gör.

Bring my soul out of prison, that I may praise thy name: the righteous shall surround me; for thou shalt deal bountifully with me.