Psaltaren 142

1 En undervisning Davids, till att bedja, då han uti kulone var. Jag ropar till Herran med mine röst, och beder Herran med mine röst.

A maschil of David, when he was in the cave; a prayer. With my voice I cry out for help to Yahweh; with my voice I plead for Yahweh's favor.

2 Jag utgjuter mitt tal för honom, och gifver honom mina nöd före.

I pour out my lament before him; I tell him my troubles.

3 När min ande i ångest är, så låter du dig vårda om mig. De sätta för mig snaror på vägen, der jag går.

When my spirit is weak within me, you know my path. In the way that I walk they have hidden a trap for me.

4 Skåda på högra handena; och se, der vill ingen känna mig. Jag kan icke undfly; ingen låter sig vårda om mine själ.

I look to my right and and see that there is no one who cares about me. There is no escape for me; no one cares about my life.

5 Herre, till dig ropar jag, och säger: Du äst mitt hopp, min del uti de lefvandes land.

I called out to you, Yahweh; I said, “You are my refuge, my portion in the land of the living.

6 Akta uppå min klagan; ty jag varder svårliga plågad. Hjelp mig ifrå mina förföljare; ty de äro mig för mägtige.

Listen to my call, for I have been brought very low; rescue me from my persecutors, for they are stronger than I.

7 För mina själ utu fångahuset, att jag må tacka ditt Namn. De rättfärdige skola församla sig till mig, när du väl emot mig gör.

Bring my soul out of prison so that I may give thanks to your name. The righteous will gather around me because you have been good to me.”