Psaltaren 142

1 En undervisning Davids, till att bedja, då han uti kulone var. Jag ropar till Herran med mine röst, och beder Herran med mine röst.

Maschil of David, when he was in the cave; a Prayer. I cry with my voice unto the LORD; with my voice unto the LORD do I make supplication.

2 Jag utgjuter mitt tal för honom, och gifver honom mina nöd före.

I pour out my complaint before him; I shew before him my trouble.

3 När min ande i ångest är, så låter du dig vårda om mig. De sätta för mig snaror på vägen, der jag går.

When my spirit was overwhelmed within me, thou knewest my path. In the way wherein I walk have they hidden a snare for me.

4 Skåda på högra handena; och se, der vill ingen känna mig. Jag kan icke undfly; ingen låter sig vårda om mine själ.

Look on [my] right hand, and see; for there is no man that knoweth me: refuge hath failed me; no man careth for my soul.

5 Herre, till dig ropar jag, och säger: Du äst mitt hopp, min del uti de lefvandes land.

I cried unto thee, O LORD; I said, Thou art my refuge, my portion in the land of the living.

6 Akta uppå min klagan; ty jag varder svårliga plågad. Hjelp mig ifrå mina förföljare; ty de äro mig för mägtige.

Attend unto my cry; for I am brought very low: deliver me from my persecutors; for they are stronger than I.

7 För mina själ utu fångahuset, att jag må tacka ditt Namn. De rättfärdige skola församla sig till mig, när du väl emot mig gör.

Bring my soul out of prison, that I may give thanks unto thy name: the righteous shall compass me about; for thou shalt deal bountifully with me.