Psaltaren 142

1 En undervisning Davids, till att bedja, då han uti kulone var. Jag ropar till Herran med mine röst, och beder Herran med mine röst.

[A contemplation by David, when he was in the cave. A Prayer.] I cry with my voice to the LORD. With my voice, I ask the LORD for mercy.

2 Jag utgjuter mitt tal för honom, och gifver honom mina nöd före.

I pour out my complaint before him. I tell him my troubles.

3 När min ande i ångest är, så låter du dig vårda om mig. De sätta för mig snaror på vägen, der jag går.

When my spirit was overwhelmed within me, you knew my path. In the way in which I walk, they have hidden a snare for me.

4 Skåda på högra handena; och se, der vill ingen känna mig. Jag kan icke undfly; ingen låter sig vårda om mine själ.

Look on my right, and see; for there is no one who is concerned for me. Refuge has fled from me. No one cares for my soul.

5 Herre, till dig ropar jag, och säger: Du äst mitt hopp, min del uti de lefvandes land.

I cried to you, LORD. I said, "You are my refuge, my portion in the land of the living."

6 Akta uppå min klagan; ty jag varder svårliga plågad. Hjelp mig ifrå mina förföljare; ty de äro mig för mägtige.

Listen to my cry, for I am in desperate need. Deliver me from my persecutors, for they are stronger than me.

7 För mina själ utu fångahuset, att jag må tacka ditt Namn. De rättfärdige skola församla sig till mig, när du väl emot mig gör.

Bring my soul out of prison, that I may give thanks to your name. The righteous will surround me, for you will be good to me.