Psaltaren 142

1 En undervisning Davids, till att bedja, då han uti kulone var. Jag ropar till Herran med mine röst, och beder Herran med mine röst.

I cried unto the LORD with my voice; with my voice unto the LORD did I make my supplication.

2 Jag utgjuter mitt tal för honom, och gifver honom mina nöd före.

I poured out my complaint before him; I showed before him my trouble.

3 När min ande i ångest är, så låter du dig vårda om mig. De sätta för mig snaror på vägen, der jag går.

When my spirit was overwhelmed within me, then you knew my path. In the way wherein I walked have they privately laid a snare for me.

4 Skåda på högra handena; och se, der vill ingen känna mig. Jag kan icke undfly; ingen låter sig vårda om mine själ.

I looked on my right hand, and beheld, but there was no man that would know me: refuge failed me; no man cared for my soul.

5 Herre, till dig ropar jag, och säger: Du äst mitt hopp, min del uti de lefvandes land.

I cried unto you, O LORD: I said, You are my refuge and my portion in the land of the living.

6 Akta uppå min klagan; ty jag varder svårliga plågad. Hjelp mig ifrå mina förföljare; ty de äro mig för mägtige.

Attend unto my cry; for I am brought very low: deliver me from my persecutors; for they are stronger than I.

7 För mina själ utu fångahuset, att jag må tacka ditt Namn. De rättfärdige skola församla sig till mig, när du väl emot mig gör.

Bring my soul out of prison, that I may praise your name: the righteous shall compass me about; for you shall deal bountifully with me.