< Psaltaren 141 >
1 En Psalm Davids. Herre, jag ropar till dig, skynda dig till mig. Förnim mina röst, när jag åkallar dig.
2 Min bön gälle inför dig såsom ett rökoffer; mina händers upphäfvande, såsom ett aftonoffer.
3 Herre, bevara min mun, och bevara mina läppar.
4 Böj icke mitt hjerta till något det ondt är, till att föra ett ogudaktigt väsende med de ogerningsmän; att jag icke äter af det som dem lyster.
5 Den rättfärdige slå mig vänliga, och straffe mig. Det skall göra mig så godt, som balsam på mitt hufvud; ty jag beder städse, att de icke skola göra mig skada.
6 Deras lärare störte öfver en sten; så skall man då sedan höra mina läro, att hon lustig är.
7 Vår ben äro förströdd allt intill helvetet, såsom då en upprifver och uppkastar jordena. (Sheol )
8 Ty uppå dig, Herre, Herre, se min ögon. Jag tröster uppå dig; bortkasta icke mina själ.
9 Bevara mig för den snaro, som de mig satt hafva, och för de ogerningsmäns gildre.
10 De ogudaktige falle med hvarannan uti sina egna nät; men jag gånge alltid framom.
