Psaltaren 141

1 En Psalm Davids. Herre, jag ropar till dig, skynda dig till mig. Förnim mina röst, när jag åkallar dig.

Drottinn, þú hefur hlustað á bæn mína, svaraðu mér fljótt! Heyr þegar ég hrópa til þín eftir hjálp.

2 Min bön gälle inför dig såsom ett rökoffer; mina händers upphäfvande, såsom ett aftonoffer.

Líttu á bæn mína sem kvöldfórn, eins og reykelsi sem stígur upp til þín.

3 Herre, bevara min mun, och bevara mina läppar.

Hjálpaðu mér, Drottinn, að gæta munns míns – innsiglaðu varir mínar!

4 Böj icke mitt hjerta till något det ondt är, till att föra ett ogudaktigt väsende med de ogerningsmän; att jag icke äter af det som dem lyster.

Frelsaðu mig frá löngun í hið illa. Forðaðu mér frá félagsskap við syndara og þeirra vondu verkum. Láttu mig sneiða hjá svallveislum þeirra.

5 Den rättfärdige slå mig vänliga, och straffe mig. Det skall göra mig så godt, som balsam på mitt hufvud; ty jag beder städse, att de icke skola göra mig skada.

Hirting frá guðhræddum manni er mér til góðs – hún er áhrifaríkt læknislyf! Ég vil ekki hlusta á hrós vondra manna. Ég bið gegn illsku þeirra og svikum.

6 Deras lärare störte öfver en sten; så skall man då sedan höra mina läro, att hon lustig är.

Þegar foringjar þeirra fá sinn dóm, þegar þeim verður hrint fram af kletti,

7 Vår ben äro förströdd allt intill helvetet, såsom då en upprifver och uppkastar jordena. (Sheol h7585)

þá munu menn þessir hlusta á viðvörun mína og skilja að ég vildi þeim vel. (Sheol h7585)

8 Ty uppå dig, Herre, Herre, se min ögon. Jag tröster uppå dig; bortkasta icke mina själ.

Drottinn, ég horfi til þín í von um hjálp. Þú ert skjól mitt. Láttu þá ekki tortíma mér.

9 Bevara mig för den snaro, som de mig satt hafva, och för de ogerningsmäns gildre.

Forðaðu mér frá gildrum þeirra.

10 De ogudaktige falle med hvarannan uti sina egna nät; men jag gånge alltid framom.

Hinir óguðlegu falli í eigin net, en ég sleppi heill á húfi.