Psaltaren 14

1 En Psalm Davids, till att föresjunga. De dårar säga i sitt hjerta: Det är ingen Gud till; de doga intet, och äro en styggelse med sitt väsende; det är ingen, som väl gör.

Neghmichilerning béshigha tapshurulup oqulsun dep, Dawut yazghan küy: — Exmeq kishi könglide: «Héchbir Xuda yoq» — deydu. Ular chirikliship, Yirginchlik qebihlikni qilishti; Ularning ichide méhribanliq qilghuchi yoqtur;

2 Herren såg af himmelen uppå menniskors barn, att han se skulle om der någor förståndig vore, och efter Gud frågade.

Perwerdigar ershte turup, adem balilirini közitip: «Bu insanlarning arisida insapni chüshinidighan birersi barmidu? Xudani izdeydighanlar barmidu?

3 Men de äro alle afvekne, och allesammans odogse; det är ingen, som väl gör, ja icke en.

Hemme adem yoldin chiqti, Hemme adem chirikliship ketti, Méhribanliq qilghuchi yoq, hetta birimu yoqtur.

4 Vill då ingen af de ogerningsmän det märka? de som mitt folk uppfräta, på det de måga föda sig; men Herran åkalla de intet.

Nanni yégendek Méning xelqimni yutuwalghan bu qebihlik qilghuchilar héchnémini bilmemdu?» — deydu. Ular Perwerdigargha héchbir iltija qilmaydu.

5 Der frukta de sig; men Gud är när de rättfärdigas slägte.

Mana ularni ghayet zor qorqunch basti; Chünki Xuda heqqaniylarning dewrididur.

6 I skämmen den fattigas råd; men Gud är hans tröst.

«Siler ézilgenlerning könglige pükken ümidini yoq qilmaqchi bolisiler; Biraq Perwerdigar uning bashpanahidur!»

7 Ack! att hjelpen af Zion öfver Israel komme, och Herren sitt fångna folk förlossade; så skulle Jacob glad vara, och Israel fröjda sig.

Ah, Israilning nijatliqi Ziondin chiqip kelgen bolsa idi! Perwerdigar Öz xelqini asarettin chiqirip, Azadliqqa érishtürgen chaghda, Yaqup shadlinidu, Israil xushallinidu!