Psaltaren 14

1 En Psalm Davids, till att föresjunga. De dårar säga i sitt hjerta: Det är ingen Gud till; de doga intet, och äro en styggelse med sitt väsende; det är ingen, som väl gör.

Dem Sangmeister. Von David. / Die Toren denken bei sich: "Es ist kein Gott." / Verderbt, abscheulich handeln sie; / Da ist keiner, der Gutes tut.

2 Herren såg af himmelen uppå menniskors barn, att han se skulle om der någor förståndig vore, och efter Gud frågade.

Jahwe schaut vom Himmel herab auf die Menschenkinder, / Daß er sehe, ob jemand Einsicht habe / Und frage nach Gott.

3 Men de äro alle afvekne, och allesammans odogse; det är ingen, som väl gör, ja icke en.

Aber sie alle sind abgefallen, alle entartet; / Da ist keiner, der Gutes tut, / Auch nicht ein einziger.

4 Vill då ingen af de ogerningsmän det märka? de som mitt folk uppfräta, på det de måga föda sig; men Herran åkalla de intet.

"Sind denn so unvernünftig alle Übeltäter, / Die mein Volk verzehren, wie man Brot verzehrt, / Die nicht zu Jahwe beten?"

5 Der frukta de sig; men Gud är när de rättfärdigas slägte.

Dann beben sie schaudernd, / Denn Gott weilt bei dem gerechten Volk.

6 I skämmen den fattigas råd; men Gud är hans tröst.

Mögt ihr auch vereiteln der Dulder Wunsch — / Jahwe bleibt doch ihre Zuflucht.

7 Ack! att hjelpen af Zion öfver Israel komme, och Herren sitt fångna folk förlossade; så skulle Jacob glad vara, och Israel fröjda sig.

Ach, käme aus Zion für Israel Heil! / Wendet Jahwe das Los seines Volks, / So wird Jakob sich freun und Israel jauchzen.