Psaltaren 14

1 En Psalm Davids, till att föresjunga. De dårar säga i sitt hjerta: Det är ingen Gud till; de doga intet, och äro en styggelse med sitt väsende; det är ingen, som väl gör.

(Til sangmesteren. Af David.) Dårerne siger i Hjertet: "Der er ingen Gud!" Slet og afskyeligt handler de, ingen gør godt.

2 Herren såg af himmelen uppå menniskors barn, att han se skulle om der någor förståndig vore, och efter Gud frågade.

HERREN skuer ned fra Himlen på Menneskens Børn for at se, om der findes en forstandig, nogen, der søger Gud.

3 Men de äro alle afvekne, och allesammans odogse; det är ingen, som väl gör, ja icke en.

Afveget er alle, til Hobe fordærvet, ingen gør godt, end ikke een!

4 Vill då ingen af de ogerningsmän det märka? de som mitt folk uppfräta, på det de måga föda sig; men Herran åkalla de intet.

Er alle de Udådsmænd da uden Forstand, der æder mit Folk, som åd de Brød, og ikke påkalder HERREN?

5 Der frukta de sig; men Gud är när de rättfärdigas slägte.

Af Rædsel gribes de da, thi Gud er i de retfærdiges Slægt.

6 I skämmen den fattigas råd; men Gud är hans tröst.

Gør kun den armes Råd til Skamme, HERREN er dog hans Tilflugt.

7 Ack! att hjelpen af Zion öfver Israel komme, och Herren sitt fångna folk förlossade; så skulle Jacob glad vara, och Israel fröjda sig.

Ak, kom dog fra Zion Israels Frelse! Når HERREN vender Folkets Skæbne, skal Jakob juble, Israel glædes!