Psaltaren 14

1 En Psalm Davids, till att föresjunga. De dårar säga i sitt hjerta: Det är ingen Gud till; de doga intet, och äro en styggelse med sitt väsende; det är ingen, som väl gör.

Ang buang diha sa iyang kasingkasing miingon: Walay Dios. Mga dunot (sila) nanagbuhat (sila) sa mga buhat nga makaluod; Walay bisan kinsa nga nagabuhat ug maayo.

2 Herren såg af himmelen uppå menniskors barn, att han se skulle om der någor förståndig vore, och efter Gud frågade.

Si Jehova nagsud-ong sukad sa langit sa ibabaw sa mga anak sa mga tawo, Sa pagtan-aw kong may usa ba nga nakasabut, Nga nangita sa Dios.

3 Men de äro alle afvekne, och allesammans odogse; det är ingen, som väl gör, ja icke en.

Silang tanan nanghisalaag, nangadunot (sila) sa tingub; Walay bisan kinsa nga nagabuhat ug maayo, wala, walay bisan usa.

4 Vill då ingen af de ogerningsmän det märka? de som mitt folk uppfräta, på det de måga föda sig; men Herran åkalla de intet.

Wala bay kahibalo ang tanan nga mamumuhat sa kadautan, Nga nanaglamoy sa akong katawohan sama sa nagakaon (sila) ug tinapay, Ug kang Jehova wala (sila) managtawag?

5 Der frukta de sig; men Gud är när de rättfärdigas slägte.

Anaa (sila) sa dakung kahadlok; Kay ang Dios anaa man sa kaliwatan sa mga matarung.

6 I skämmen den fattigas råd; men Gud är hans tröst.

Ang tambag sa kabus gipakaulawan ninyo, Tungod kay si Jehova mao ang iyang dalangpanan.

7 Ack! att hjelpen af Zion öfver Israel komme, och Herren sitt fångna folk förlossade; så skulle Jacob glad vara, och Israel fröjda sig.

Agad pa unta nga ang kaluwasan sa Israel moabut gikan sa Sion! Sa diha nga si Jehova magabawi sa pagkabinihag sa iyang katawohan, Unya si Jacob magakalipay ug ang Israel magamaya.