Psaltaren 139
1 En Psalm Davids, till att föresjunga. Herre, du utransakar mig, och känner mig.
Psalmus David, in finem. Domine probasti me, et cognovisti me:
2 Ehvad jag sitter eller uppstår, vetst du det; du förstår mina tankar fjerran.
tu cognovisti sessionem meam, et resurrectionem meam.
3 Ehvad jag går, eller ligger, så äst du omkring mig, och ser alla mina vägar.
Intellexisti cogitationes meas de longe: semitam meam, et funiculum meum investigasti.
4 Ty si, det är intet ord på mine tungo, det du, Herre, icke allt vetst.
Et omnes vias meas praevidisti: quia non est sermo in lingua mea.
5 Du skaffar hvad jag både förr och efter gör, och håller dina hand öfver mig.
Ecce Domine tu cognovisti omnia novissima, et antiqua: tu formasti me, et posuisti super me manum tuam.
6 Sådana kunskap är mig för underlig, och för hög; jag kan icke begripat.
Mirabilis facta est scientia tua ex me: confortata est, et non potero ad eam.
7 Hvart skall jag gå för dinom anda? Och hvart skall jag fly för ditt ansigte?
Quo ibo a spiritu tuo? et quo a facie tua fugiam?
8 Fore jag upp i himmelen, så äst du der. Bäddade jag åt mig i helvete, si, så äst du ock der. (Sheol h7585)
Si ascendero in caelum, tu illic es: si descendero in infernum, ades. (Sheol h7585)
9 Toge jag morgonrodnans vingar, och blefve ytterst i hafvet,
Si sumpsero pennas meas diluculo, et habitavero in extremis maris:
10 Så skulle dock din hand der föra mig, och din högra hand hålla mig.
Etenim illuc manus tua deducet me: et tenebit me dextera tua.
11 Om jag sade: Mörker må betäcka mig, så måste natten ock vara ljus omkring mig.
Et dixi: Forsitan tenebrae conculcabunt me: et nox illuminatio mea in deliciis meis.
12 Ty ock mörkret är icke mörkt när dig, och natten lyser såsom dagen; mörkret är såsom ljuset.
Quia tenebrae non obscurabuntur a te, et nox sicut dies illuminabitur: sicut tenebrae eius, ita et lumen eius.
13 Du hafver mina njurar i dine magt; du vast öfver mig i moderlifvet.
Quia tu possedisti renes meos: suscepisti me de utero matris meae.
14 Jag tackar dig derföre, att jag underliga gjord är. Underlig äro din verk, och det besinnar min själ väl.
Confitebor tibi quia terribiliter magnificatus es: mirabilia opera tua, et anima mea cognoscet nimis.
15 Mine ben voro dig intet fördolde, då jag uti det hemliga gjord var; då jag skapad vardt nedre i jordene.
Non est occultatum os meum a te, quod fecisti in occulto: et substantia mea in inferioribus terrae.
16 Din ögon sågo mig, då jag ännu oberedd var; och alla dagar voro uti dine bok skrefne, de ännu varda skulle, och ingen af dem kommen var.
Imperfectum meum viderunt oculi tui, et in libro tuo omnes scribentur: dies formabuntur, et nemo in eis.
17 Men huru kostelige äro för mig, Gud, dina tankar! O! huru stort är deras tal!
Mihi autem nimis honorificati sunt amici tui, Deus: nimis confortatus est principatus eorum.
18 Skulle jag räkna dem, så vorde de flere än sanden. När jag uppvaknar, är jag ändå när dig.
Dinumerabo eos, et super arenam multiplicabuntur: exurrexi, et adhuc sum tecum.
19 Ack! Gud, att du dråpe de ogudaktiga, och de blodgirige ifrå mig vika måste.
Si occideris Deus peccatores: viri sanguinum declinate a me:
20 Ty de tala om dig försmädeliga, och dine ovänner upphäfva sig utan sak.
Quia dicitis in cogitatione: accipient in vanitate civitates suas.
21 Jag hatar ju, Herre, de som dig hata, och mig förtryter om dem, att de sig emot dig sätta.
Nonne qui oderunt te Domine, oderam: et super inimicos tuos tabescebam?
22 Jag hatar dem med rätt allvar; derföre äro de mig hätske.
Perfecto odio oderam illos: et inimici facti sunt mihi.
23 Utransaka mig, Gud, och få veta mitt hjerta. Bepröfva mig, och förnim, huru jag menar det;
Proba me Deus, et scito cor meum: interroga me, et cognosce semitas meas.
24 Och se till, om jag på enom ondom väg är, och led mig på den eviga vägen.
Et vide, si via iniquitatis in me est: et deduc me in via aeterna.
