Psaltaren 139
1 En Psalm Davids, till att föresjunga. Herre, du utransakar mig, och känner mig.
`To victorie, the salm of Dauith. Lord, thou hast preued me, and hast knowe me;
2 Ehvad jag sitter eller uppstår, vetst du det; du förstår mina tankar fjerran.
thou hast knowe my sitting, and my rising ayen.
3 Ehvad jag går, eller ligger, så äst du omkring mig, och ser alla mina vägar.
Thou hast vndirstonde my thouytis fro fer; thou hast enquerid my path and my corde.
4 Ty si, det är intet ord på mine tungo, det du, Herre, icke allt vetst.
And thou hast bifor seien alle my weies; for no word is in my tunge.
5 Du skaffar hvad jag både förr och efter gör, och håller dina hand öfver mig.
Lo! Lord, thou hast knowe alle thingis, the laste thingis and elde; thou hast formed me, and hast set thin hond on me.
6 Sådana kunskap är mig för underlig, och för hög; jag kan icke begripat.
Thi kunnyng is maad wondirful of me; it is coumfortid, and Y schal not mowe to it.
7 Hvart skall jag gå för dinom anda? Och hvart skall jag fly för ditt ansigte?
Whidir schal Y go fro thi spirit; and whider schal Y fle fro thi face?
8 Fore jag upp i himmelen, så äst du der. Bäddade jag åt mig i helvete, si, så äst du ock der. (Sheol h7585)
If Y schal stie in to heuene, thou art there; if Y schal go doun to helle, thou art present. (Sheol h7585)
9 Toge jag morgonrodnans vingar, och blefve ytterst i hafvet,
If Y schal take my fetheris ful eerli; and schal dwelle in the last partis of the see.
10 Så skulle dock din hand der föra mig, och din högra hand hålla mig.
And sotheli thider thin hond schal leede me forth; and thi riyt hond schal holde me.
11 Om jag sade: Mörker må betäcka mig, så måste natten ock vara ljus omkring mig.
And Y seide, In hap derknessis schulen defoule me; and the nyyt is my liytnyng in my delicis.
12 Ty ock mörkret är icke mörkt när dig, och natten lyser såsom dagen; mörkret är såsom ljuset.
For whi derknessis schulen not be maad derk fro thee, aud the niyt schal be liytned as the dai; as the derknessis therof, so and the liyt therof.
13 Du hafver mina njurar i dine magt; du vast öfver mig i moderlifvet.
For thou haddist in possessioun my reines; thou tokist me vp fro the wombe of my modir.
14 Jag tackar dig derföre, att jag underliga gjord är. Underlig äro din verk, och det besinnar min själ väl.
I schal knouleche to thee, for thou art magnefied dreedfuli; thi werkis ben wondirful, and my soule schal knouleche ful miche.
15 Mine ben voro dig intet fördolde, då jag uti det hemliga gjord var; då jag skapad vardt nedre i jordene.
Mi boon, which thou madist in priuete, is not hyd fro thee; and my substaunce in the lower partis of erthe.
16 Din ögon sågo mig, då jag ännu oberedd var; och alla dagar voro uti dine bok skrefne, de ännu varda skulle, och ingen af dem kommen var.
Thin iyen sien myn vnperfit thing, and alle men schulen be writun in thi book; daies schulen be formed, and no man is in tho.
17 Men huru kostelige äro för mig, Gud, dina tankar! O! huru stort är deras tal!
Forsothe, God, thi frendis ben maad onourable ful myche to me; the princeheed of hem is coumfortid ful myche.
18 Skulle jag räkna dem, så vorde de flere än sanden. När jag uppvaknar, är jag ändå när dig.
I schal noumbre hem, and thei schulen be multiplied aboue grauel; Y roos vp, and yit Y am with thee.
19 Ack! Gud, att du dråpe de ogudaktiga, och de blodgirige ifrå mig vika måste.
For thou, God, schalt slee synneris; ye menquelleris, bowe awei fro me.
20 Ty de tala om dig försmädeliga, och dine ovänner upphäfva sig utan sak.
For ye seien in thouyt; Take thei her citees in vanite.
21 Jag hatar ju, Herre, de som dig hata, och mig förtryter om dem, att de sig emot dig sätta.
Lord, whether Y hatide not hem that hatiden thee; and Y failide on thin enemyes?
22 Jag hatar dem med rätt allvar; derföre äro de mig hätske.
Bi perfite haterede Y hatide hem; thei weren maad enemyes to me.
23 Utransaka mig, Gud, och få veta mitt hjerta. Bepröfva mig, och förnim, huru jag menar det;
God, preue thou me, and knowe thou myn herte; axe thou me, and knowe thou my pathis.
24 Och se till, om jag på enom ondom väg är, och led mig på den eviga vägen.
And se thou, if weie of wickidnesse is in me; and lede thou me forth in euerlastinge wei.
