Psaltaren 139
1 En Psalm Davids, till att föresjunga. Herre, du utransakar mig, och känner mig.
“To the chief musician, by David, a psalm.” O Lord! thou hast searched me through, and thou knowest [me].
2 Ehvad jag sitter eller uppstår, vetst du det; du förstår mina tankar fjerran.
Thou indeed knowest my sitting down and my rising up, thou understandest my thinking while yet afar off.
3 Ehvad jag går, eller ligger, så äst du omkring mig, och ser alla mina vägar.
My walking and my lying down hast thou limited, and with all my ways art thou acquainted.
4 Ty si, det är intet ord på mine tungo, det du, Herre, icke allt vetst.
For, while there is not a word on my tongue, lo, thou, O Lord, knowest it entirely.
5 Du skaffar hvad jag både förr och efter gör, och håller dina hand öfver mig.
Behind and before hast thou hedged me in, and thou placest upon me thy hand.
6 Sådana kunskap är mig för underlig, och för hög; jag kan icke begripat.
Too wonderful is such knowledge for me: it is too exalted, I cannot attain unto it.
7 Hvart skall jag gå för dinom anda? Och hvart skall jag fly för ditt ansigte?
Whither shall I go from thy spirit? or whither shall I flee away from thy presence?
8 Fore jag upp i himmelen, så äst du der. Bäddade jag åt mig i helvete, si, så äst du ock der. (Sheol h7585)
If I should ascend into heaven, thou art there; and if I should make my bed in the nether world, behold, thou art there. (Sheol h7585)
9 Toge jag morgonrodnans vingar, och blefve ytterst i hafvet,
If I should lift up the wings of the morning-dawn, if I should dwell in the uttermost parts of the sea:
10 Så skulle dock din hand der föra mig, och din högra hand hålla mig.
Even there would thy hand lead me, and thy right hand would seize hold of me.
11 Om jag sade: Mörker må betäcka mig, så måste natten ock vara ljus omkring mig.
If I said, Surely darkness shall enshroud me, and into night [be turned] the light about me:
12 Ty ock mörkret är icke mörkt när dig, och natten lyser såsom dagen; mörkret är såsom ljuset.
Yet even darkness can obscure nothing from thee; but the night will shine like the day; both the darkness and the light are alike [to thee].
13 Du hafver mina njurar i dine magt; du vast öfver mig i moderlifvet.
For thou possessest my reins: thou hast covered me in my mother's womb.
14 Jag tackar dig derföre, att jag underliga gjord är. Underlig äro din verk, och det besinnar min själ väl.
I will thank thee therefore, that I am [so] fearfully [and] wonderfully made: wonderful are thy works; and that my soul knoweth right well.
15 Mine ben voro dig intet fördolde, då jag uti det hemliga gjord var; då jag skapad vardt nedre i jordene.
My being was not concealed from thee, when I was made in secret, when I was [so to say] embroidered in the lowest parts of the earth.
16 Din ögon sågo mig, då jag ännu oberedd var; och alla dagar voro uti dine bok skrefne, de ännu varda skulle, och ingen af dem kommen var.
My undeveloped substance did thy eyes see; and in thy book were all of them written down—the days which have been formed, while yet not one of them was here.
17 Men huru kostelige äro för mig, Gud, dina tankar! O! huru stort är deras tal!
And how precious are unto me thy thoughts, O God! how mightily great is their sum!
18 Skulle jag räkna dem, så vorde de flere än sanden. När jag uppvaknar, är jag ändå när dig.
Should I count them, they would be more numerous than the sand: I awake, and I am still with thee.
19 Ack! Gud, att du dråpe de ogudaktiga, och de blodgirige ifrå mig vika måste.
If thou wouldst but slay the wicked, O God! and ye men of blood, depart from me.
20 Ty de tala om dig försmädeliga, och dine ovänner upphäfva sig utan sak.
Who speak of thee for a wicked end, thy enemies, that bear [thy name] for a vain purpose.
21 Jag hatar ju, Herre, de som dig hata, och mig förtryter om dem, att de sig emot dig sätta.
Behold, those that hate thee I ever hate, O Lord; and for those that rise up against thee do I feel loathing.
22 Jag hatar dem med rätt allvar; derföre äro de mig hätske.
With the utmost hatred do I hate them: enemies are they become unto me.
23 Utransaka mig, Gud, och få veta mitt hjerta. Bepröfva mig, och förnim, huru jag menar det;
Search me through, O God, and know my heart; probe me, and know my thoughts:
24 Och se till, om jag på enom ondom väg är, och led mig på den eviga vägen.
And see if there be a way of perverseness in me, and lead me on the way of eternity.
