Psaltaren 139

1 En Psalm Davids, till att föresjunga. Herre, du utransakar mig, och känner mig.

Herre! du har ransaget mig og kender mig.

2 Ehvad jag sitter eller uppstår, vetst du det; du förstår mina tankar fjerran.

Hvad heller jeg sidder eller staar op, da ved du det, du forstaar min Tanke langtfra.

3 Ehvad jag går, eller ligger, så äst du omkring mig, och ser alla mina vägar.

Du har omkringgivet min Sti og mit Leje, du kender grant alle mine Veje.

4 Ty si, det är intet ord på mine tungo, det du, Herre, icke allt vetst.

Thi der er ikke et Ord paa min Tunge, se, Herre! du kender det jo alt sammen.

5 Du skaffar hvad jag både förr och efter gör, och håller dina hand öfver mig.

Bagfra og forfra har du omsluttet mig, og paa mig har du lagt din Haand.

6 Sådana kunskap är mig för underlig, och för hög; jag kan icke begripat.

Saadant at forstaa er mig for underfuldt; det er for højt, jeg kan ikke naa det.

7 Hvart skall jag gå för dinom anda? Och hvart skall jag fly för ditt ansigte?

Hvor skal jeg gaa hen fra din Aand? og hvor skal jeg fly hen fra dit Ansigt?

8 Fore jag upp i himmelen, så äst du der. Bäddade jag åt mig i helvete, si, så äst du ock der. (Sheol h7585)

Dersom jeg farer op til Himmelen, da er du der, og reder jeg Leje i Dødsriget, se, da er du der! (Sheol h7585)

9 Toge jag morgonrodnans vingar, och blefve ytterst i hafvet,

Vilde jeg tage Morgenrødens Vinger, vilde jeg bo ved det yderste Hav,

10 Så skulle dock din hand der föra mig, och din högra hand hålla mig.

saa skulde ogsaa der din Haand føre mig, og din højre Haand holde mig fast.

11 Om jag sade: Mörker må betäcka mig, så måste natten ock vara ljus omkring mig.

Og vilde jeg sige: Mørkhed maa dog skjule mig, saa er Natten et Lys omkring mig.

12 Ty ock mörkret är icke mörkt när dig, och natten lyser såsom dagen; mörkret är såsom ljuset.

Mørkhed gør ikke Mørke hos dig, og Natten lyser som Dagen, Mørket er som Lyset.

13 Du hafver mina njurar i dine magt; du vast öfver mig i moderlifvet.

Thi du ejede mine Nyrer; du skærmede om mig i Moders Liv.

14 Jag tackar dig derföre, att jag underliga gjord är. Underlig äro din verk, och det besinnar min själ väl.

Jeg vil prise dig, fordi jeg paa underfuld Maade er dannet saa herligt; underfulde ere dine Gerninger, og min Sjæl ved det saare vel.

15 Mine ben voro dig intet fördolde, då jag uti det hemliga gjord var; då jag skapad vardt nedre i jordene.

Mine Ben vare ikke skjulte for dig, der jeg blev dannet i Løndom, der jeg blev kunstigt virket i det underjordiske Dyb.

16 Din ögon sågo mig, då jag ännu oberedd var; och alla dagar voro uti dine bok skrefne, de ännu varda skulle, och ingen af dem kommen var.

Dine Øjne saa mig, der jeg endnu var Foster, og disse Ting vare alle sammen skrevne i din Bog; Dagene vare bestemte, før en eneste af dem var kommen.

17 Men huru kostelige äro för mig, Gud, dina tankar! O! huru stort är deras tal!

Derfor, o Gud! hvor dyrebare for mig ere dine Tanker; hvor stor er dog deres Sum!

18 Skulle jag räkna dem, så vorde de flere än sanden. När jag uppvaknar, är jag ändå när dig.

Vilde jeg tælle dem, da bleve de flere end Sand; opvaagner jeg, saa er jeg endnu hos dig.

19 Ack! Gud, att du dråpe de ogudaktiga, och de blodgirige ifrå mig vika måste.

Gid du, o Gud! vilde ihjelslaa den ugudelige; og I, blodgerrige Mænd! viger fra mig.

20 Ty de tala om dig försmädeliga, och dine ovänner upphäfva sig utan sak.

Thi de talte skændelig om dig, og som dine Fjender tage de dit Navn forfængeligt.

21 Jag hatar ju, Herre, de som dig hata, och mig förtryter om dem, att de sig emot dig sätta.

Skulde jeg ikke hade dem, som hade dig, o Herre! og kedes ved dem, som rejse sig imod dig?

22 Jag hatar dem med rätt allvar; derföre äro de mig hätske.

Med fuldt Had hader jeg dem; de ere blevne mine Fjender.

23 Utransaka mig, Gud, och få veta mitt hjerta. Bepröfva mig, och förnim, huru jag menar det;

Ransag mig, Gud! og kend mit Hjerte; prøv mig, og kend mine Tanker!

24 Och se till, om jag på enom ondom väg är, och led mig på den eviga vägen.

Og se, om jeg er paa en Vej, som fører til Smerte for mig, og led mig paa Evighedens Vej!